Är du sån där träningsnarkoman? Det är därför du blev sjuk!

Om mig, Skador, Träning / Permalink / 2

Jag blir så oerhört less på min, delvis, korkade omgivning. Lovar att de allra flesta av er har varit med om detta.

Jag blev förkyld, inte jättesjuk, rätt pigg men bacillerna for runt i kroppen och satte sig lite i halsen och lite i luftrören och slutligen i bihålorna. Jag tränade såklart inte under den här perioden. Jag är dels vuxen och har erfarenhet, dessutom är jag en hyfsat intelligent person så jag vet att det inte är smart att träna med infektion i kroppen. Alltså gör jag inte det. Tränar alltså. När jag är sjuk.

Sen blev bihålorna värre. Det började blöda och jag gick till doktorn och fick medicin (antibiotika, kortisonspray och rinexin). Och rådet att inte träna under 10-14 dagar.

Det är då det händer. Omgivningen vaknar och har en analys om varför jag blev sjuk… Och med tanke på att jag så sällan är sjuk, max en gång per år, så det är klart att det MÅSTE HA MED MIN TRÄNING ATT GÖRA. Jajjamensan, givetvis så beror det på att jag tränar mycket. Givetvis blev jag förkyld med bihåleinflammation denna enda gång per år för att jag träääänar. Att de där andra jepparna runt mig har precis glömt bort sina egna 6 förkylningar per år och alla timmarna som deras arslen möter sofftyget. Jag måste ju vara en sån där träningsnarkoman eller nå´t. Såklart! Det blir nu helt legitimt att diskutera, värdera, kritisera och analysera mitt val av livsstil. Självinsikt saknas helt. Givetvis är min livsstil som resulterar i en enda förkylning per år myyyyycket sämre än deras….. ofta en livsstil med nästan avsaknad av träning, övervikt och sex förkylningar och en influensa per år.

Då gör jag misstaget…jag säger att jag kommer träna lite lugnt när jag känner att kroppen är frisk. Då kommer föreläsningen om hjärninflammation, hjärtproblem och mitt problem med måttlighet och för lite möte mellan arsel och soffa. Jag försöker påminna vederbörande om att jag är hyfsat intelligent och en ansvarstagande vuxen och att jag inte är vare sig helt korkad eller saknar erfarenhet.

Då gör jag nästa misstag…jag försöker förklara att det där med att träna och inte träna är personberoende och beror på vilken nivå man hade innan och att jag när jag känner mig frisk kan träna lite lugnt och försiktigt…. Då drar föreläsningen med träningsnarkomani, hjärtmuskelinflammation….. och jag försöker för döva öron påminna om att jag varken är fem år eller korkad….

Och jag får ett starkt behov av att på samma sätt som de kritiserar mitt val av livsstil, i all välmening förstås, ifrågasätta deras val av livsstil, också i alla välmening förstås….men det gör jag inte….

Antar att många av er andra varit med om något liknande?

Ultra Trail Camp Montserrat 2016

Om mig / Permalink / 0
I  många år har jag önskat mig en löparresa och sagt att det är vad jag helst av allt vill ha när jag fyller 40. Och när jag fyllde 40 fick jag grundplåten till en resa av Mamma, Bror och Svägerska. Tack snälla! Jag letade efter en resa på våren att boost säsongen med, men hittade ingen som passade i i det redan fulla schemat. Började titta på hösten men det jag hittade var antigen tokdyrt eller alldelles för lite löpning. Men så dök den upp...resan med rimligt pris och en resebeskrivning som lockade och vid en tidpunkt som fungerade. En resa med Pace on earth där även Trail of Passage var medarrangör.
 
Jag visste egentligen ingenting. Brydde mig inte om att kolla vilka som skulle åka med men ögnade igenom programmet och rekomenderad utrustning. Programmet - det var i princip löpning HELA dagarna och långt. Tänkte att jizez här får även jag vad jag tål....
 
Drog iväg till Arlanda den 4 november och kunde snart lokalisera ett gäng med Inov8-skor som såg ut att vilja åka på Trail Camp till Barcelona... De såg så grymt proffsiga ut. Funderade på hur lilla jag skulle kunna hänga med... Men jaja det ordnar sig...
 
Väl framme i Barcelona skulle vi vänta på att Ellen, Amanda och Johnny. Under tiden hade de satt oss i kart-tjänstgöring - fundera ut lämplig väg att springa runt berget Montserrat...men vi hann knappt börja innan en av deltagran blev av med sin väska, med all sin diabetesutrustning. Det blev dramatiskt med polisanmälan, akuten och en sen sen kväll.
 
 
Dag 1: 34 km och ca 2200 hm
Dagen skulle bjuda på en tur runt det dramatiska berget Montserrat. Det var inga problem att gå upp. Jag läääängtade efter att springa. Men det förtsa som slog oss var de underbara omgivningran runt det fantastiska huset. Det var ju mörkt och mitt i natten när vi anlände men nu var det ljust och naturens skönhet slog emot oss. Vi skulle även presentera opss för vandra och få varsin goodiebag - och vilken goodiebag! redan innan resan hade vi fått kvittera ut varsitt par valfdria Inov8-skor, nu fick vi armband från Naimakka, kepas från Craft, Cliffbar, Blocks, Magnesiumspray, buffar från Innov8... Det kallar jag goodiebag!
 
Vi tog bilarna till turens utångspunkt. Vi slulle springa i samlad grupp (17 st) de första 4 kilometrarna inna vi skulle dela upp oss i tre fart-grupper. Det var nästan omöjligt att hålla igen på tempot - mina ben ville springa, springa, springa. Upptäckte snabbt att Emmy var lika otålig som jag och vi kunde busa oss fram på stigen tillsammans. Vi delade upp oss och det blev Jag, Emmy, Jenny, Jenny, Anna och Anna tillsammans med Johnny som drog iväg i den snabbaste gruppen. Äntligen fick jag springa med lite mer fart och snart var vi framme vid Monestir de Monserrat och det var dags för lunch-brejk. Snart var vi på väg igen och solen började värma och jag kände snart att t-shirt var för varmt och jag kunde med min rosa sportbh ansluta till färgkoden i team-rosa. Slumpmässigt så hade de andra tjejrna i princip lika dana rosa tishor och svarta tights eller kjol. Solen värmde, stigen var fantastisk, omgivnigen episk och sälskapet helt underbart. Jag kände livet i mig!
 
Vi insåg att dte skulle bli btight att hinna med en topptur och hinna ner innan det blev mörkt - men vi gav oss inte och vi tog en kort paus innan toppturen och började sedan ta oss upp. Med god pepp från mig som hade koll på höjdmetrarna och massa vilja och glädje stegade vi oss upp och möttes av typ noll utsikt - men hej det var fanstastiskt ändå! Nerfärden gick på halva tiden och tilslammans dansade vi oss ner och han hela vägen ner innan det blev mörkt- De sista 7 kilometrarna tillaka till bilen blev ren och skär transportsträcka i ett tilltagannde mörker - mer för en del än för andra. Jag höll sällskap med Anna som fått ordentligt ont i knät, och ville hålla tempo....
 
Dagen avslutades med lite underbar yoga och meditation.
 
Sen middag...och vilken middag. Den inhyrda kockan visade sig vara helt underbra. Det lagades genomgående vegetarisk mat...vilken jag inte ens refelkterade över förrän andra kvällen. Gott!
 
Det har varit skogsbrand nära berget. En konstnär han snickrat lite....
 
 
 
 
 
Toppen!
 
Utsikt från toppen - kort som vägrar ligga åt rätt håll...
 
Inte heller dett vill tydligen hamna åt rätt håll...suck
 
 
Dag 2: Ultradagen, 50+ km och 1500 h
Dagen började med yoga, underbart sätt att väcka kroppen till liv. Resten av dagen skulle vi springa...  Fi skulle ha huset som bas och springa i 4 loopar. Loop 1 om ca 11 km, loop 2 om ca 10 km, lopp 3 om ca 8 km och en sista på ca 15 km.
 
Det skulle visa sig att även om Montserrat är magiskt så var omgivningarna runt huset inte så tokiga de heller. Det kändes nu som om jag kände de flesta och jag sprang och tjattrade hela dagen. Jag och Johnny busade hela gruppen på en liten omväg - sjukt kul...tycke han och jag. Johnny hittade en poekmon på högsta toppen som Amanda och jag försökte sparka bort, Micke och jag sprang fram och tillbaka i ett resjält snabbt tempo sista loopen och fick ett gäng extra höjdmeter och kilometer i benen. Jag och Johnny sprang 2 kilometer extra när vi kom hem - inte för att jag räknande och det betydde något men det blev 50,33 kilometer denna dag....
 
Sista rundan var ingen traildröm precis med ett gäng lkilometer asfalt - men vad gör det när jag får springa, springa, springa i sälskap med likasinnande. Vad gör det när kroppen svarar, när benen är starka och sinnet lyckligt?
 
 
 
 
 
 
 
Dag 3: 16,5 kilometer och 1400 hm (tror jag
Idag var det dags för äventyr - men först lite morgongympa i form av core- och benstyrka. Benen undrade lite vad tusan jag höll på men ställde snällt upp och fortsatte att ställa upp även på backträningen då vi gick igenom teknik för uppförs men framförallt nerförslöpning.
 
Vi som hade gjort toppturen på Monserrat förtsa dagen skulle ta oss an leden PC78; en löpning och scrambling-led. De andra skulle ta sig ann toppen. Vädret var magiskt och bjöd på sooooooool. Dagen blev FANTASTISK! vi sprang, hasade, klättrade, fotade, pratade, njöööööt. Denna dag sprang Team-rosa med Amanda. Det var ren och skär girlpower - Power to the girls!!!
 
På kvällen kom fantastika Nuria Pica och berättade om sin karriär. V i blev nog alla inpirerade till att göra minst fyra-fem av de lopp hon beskrev...
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Dag 4: 13 km och 1200hm
Dagen började med Yoga - alledelles alledel underbart - och sen tog vi bilarna till Pyreneerna. Idag skulle vi springa med Nuria!
Pyreneerna är ren och skär kärlek. Vädret var på vår sida. Kallt och soligt. Till och med lite snö på marken. Benen v ar hur pigga som helst. Vet inte om det berodde på ren glädje över miljön de fick vara i eller om magnesiumsprayen kvällen innan hade gjort sucee? Skitsamma. Benen och huvudet var i harmoni och jag lekte mig upp. Superkul att Anna var mig hack i häl - henne knä hade som av mirakel blivit bra av all löpning. Så kul att lära känna henne bättre. Hade kunna springa med henne många fler timmar. Snart var vi uppe och vi skulle leka oss ner. Nu skulle Nuria springa med oss som var bland de snabbare i nerförslöpning. Efter ett tag frågar Anna (underbara Anna) om inte Nuria kan ligga förts så att jag kan ta rygg på henne. Vi sprang, dansade och som vi gjorde det. Jag var i himmelriket - jag hängde på när hon sprang fort och jag låg i bekvämtempo när hon sprang i "tävlingsfart". Jag blev starstrucked och nästan svimmade när hon sa att jag var en riktigt stark och duktig löpare och frågade om jag brukar tävla för Sverige. Jag dog nästan en aning. Rätt som det var så befann vi oss vid bilarna igen. Jag VILLE INTE åka tillbka - jag ville ta ett varv till. Jag blev nästan ledsne. Bergen hade fångat mig - jag hade blivit helt Bergatege.
 
Hemma i huset igen hade vi lite minfullnesslöpning och meditaion - skönt! och sedan var det restaurangkväll med föreläsningar av Amanda och Johhny. Stackars Ellen blev sjuk redan andra dagen och orkade inte följa med). Avsmakningsmeny, vin, skratt och allvar. Under Amandas föreläsning drabbades jag var sorg - vilket jag beskriver här och här.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Dag 5, sista dagen och dags att åka hem: 4 km och några hm
Lungt morgonpass i mörkret, packa och sen hem. Jag sörjde bergen. Nu två veckor senare sörjer jag fortfarande men på en mer lagon mivå där jag inser att snart åker jag till Åre igen och igen och igen för att åka bräda och kanske en sväng till Alperna. Och livet här hemma är rätt bra det med....Men jag kommer att åka igen - och jag hoppas att det blir med Pace of earth. För den resan var att leva min dröm. Och jag måste göra det igen!
 

Jävla skit typ men ljuset anas i tunneln

Om mig, Skador / Permalink / 0
Först har jag haft jätte, jätte ont i rygen. Jag menar JÄTTEONT. Jga menar så där ont så att du inte kan ligga, stå, gå, sitta...det skär som knivar och pulserar som brinnande eld. VIDRIGT. Tårar. Självömkan.
 
Till fysioteratept: Korrigering och massage
Till apoteket: Voltaren
Hemma: Rygg rehab
 
Natten till idag som jag ordentligt för första gången sedan jag kom hem från Montserrat (har haft ont till och från sen i somras men nu har det varit vidrigast av det vidriga) - det var ljuvligt! Jag vaknade lycklig och firade genom att göra våfflor till tjejerna i ruset av ren lättnad av att komma upp ur sängen på 30 sekunder i stället för på 40 minuter....
 
Nu hoppas jag att det vänder. Det måste det göra...
 
Men så är jag förkyld åxå. Stackars, stackars mig. Löparsuget gnager, gnager, gnager
 
 
Saker som är kul är när man får lite uppmärksamhet. och igår var jag kändis för en dag genom att få vara "dagens medlem" i magasin Spring 
 
Missa sen inte att nominera Årets.... i samma tidning. Kan det vara du, eller jag, eller din kompis. Nominera mera!!!!
Till top