Life of running

Starten går och hela fältet rullar iväg - det går givetvis allt för snabbt i början men det är inget som bekymrar mig för det känns bra och jag brukar springa på känslan. trixigt med ledmarkeirngar i början och jag var tacksam för att jag sprang med löpare som hade koll - ut ur Örnsköldsvik var det inte helt självklart hur vi skulle springa. Vet heller inte riktigt hur fort det går - men ganska snart hade en mil rullat förbi i en lättlöpt terräng. Jag hade satt upp pannlampan på huvudet - men jag hade lika gärna kunnat lämna den "hemma" för det var alldelles tillräckligt ljust utan.

Ljumsken spökade lite - men som Anna sa  "de har många mil och timmar på sig att bli mjuk" och snart kände jag inte av den. Värre var det med nacke och huvud. Bilressa, bussresa och konstigt sovande hade gett mig en spänningshuvudvärk som inte ville släppa. Men så kom en sådan där drömhärlöig utförslöpa - lagom teknisk och bara ren njutning. En sån där som får en att bara vara i nuet och glömma allt annat. Ett glatt "tjoho" hördes snart från mig vilket gav upphov till glada uttryck kring livets njutning av löparna runt mig.

 

Första vattenstationen var efter 17 kilometer och vi var snart där. Blev lite stressad av att inga andra stannande och fyllde på. Jag tankade på vatten och slet av mig pannlampan...men kände mig för sterssad att lägga den i nryggan. Inte kul att springa helt ensam resterande 11 mil... men s blev jag kissnödig...och bajsnödig...bara att stanna och göra det jag måste...

Efter några tiotalsmeter känner jag hur jag är aldelles blöt på bröstet - sugkorken på den ena flaskan är borta - va fan! Och sen snubblade jag också. Å så huvudvärken . Och ensam. detta var helt klart hela loppets lågvattenmärke. Men det är bara att gilla läget---och eftersom huvudvärken var spänningshuvudvärk tänkte jag att den måste ge sig snart - bör ju ha tid att mjuka upp musklerna....

 

Å så var jag ifatt mitt sällskap igen - ett sällskap som jag skule ha resten av loppet. Det var tre "kids" (som visserligen drog ifrån sista två milen) och så Johan Persson... Naturen var magisk - ljummet med dimma som steg ut tjärnarna. Utan att viknappt märkte det så kom vi till första kontrollpunkten - Köpmanholmen. Detta hade gått snabbt - 40 minuter före den plan som skulle ge mig en tid på 17h och 30 min. En plan som var tuff men realistisk. I med vätska. I med energi, ner med keps och pannlampa i ryggan.

 

Nu skulle vi in i Balesudeens naturreservat - vackert och tufft! Brötigt och höjdmeter. Sträckan tog på krafterna och efter 54 kilometer straxt innan vi sprang in i Skuleskogens nationalpark pratade både jag och Johan om att benen var oroväckande trötta...men men bara att fokusera på nästa etapp. och sen glöde vi det för några magiska kilometrar...

 

Tidig morgon med solen stående lågt kom vi till Skuleskogen och Slåttdalsskrevan. Magi! Sprang längs lodräta väggar, berg och grottor där trollen bor, tjärnar och så Slåtterdalsskrevan, utsikter....rötter stora som fotbolslår som häver sig knähögt längs och över stigen. Kändes som att springa i en Harry Potter film. I nerförslöpan som gick på spänger valde jag att ta det lite lungt för att inte komma upp i så häga hastigheter att kah inte kunde stanna om spången tog slut och rötter och sten tog vid. Johan rann ifrån en del...men så stod han plötsligt still och innan jag hann bli orlog för att han gjort sig illa sa han "nä det var inget roligt att vara själv - vill hellre springa med dig". Det är ultrakärlek. Vi hjäl,pe sedan åt att dra varandra ur svackor och skojja oss upp ur gemensamma svackor, diskuterade vad som var gå-backe och inte....och redogjorde mer eller mindre för hela våra liv under de nästkommande 10-12 timmarna.

 

Straxt efter (någon mil eller så...det är lätt att tappa tids och avståndsuppfattningen) var det dags för kontrollpunkt två och den första drop-bagen. Fylla på med salt, energi, vätska och massera de trötta låren med magnesiumolja.

 

Lite här och där kom det landsvägar - inte så roligt men samtidigt skönt. Kilometrarana rullar på bra då. För även om naturnjutningen är den som är huvudsaken så går det inet att sticka under stol med att 13 mil är långt...

 

 

I mina tankar var terrängen fram till Ullånger och den ICA som finns där lätt. Och på ICA skulle jag köpa glass...så det så. Hade missat att vi skulle till Mäjasjöns fäbodar och upp för Gårdsberget. Tufft parti. Brant och mentalt tungt. Men ack så vackert. Nere i Ullånger var jag fortfarande före plan - med 40 minuter. ICA inte öppet... jaha inget att sörja för. Där stod Mamma och hejjade. Kändes oerhört peppande. Mentalt kändes det nu inte alls långt till nästa kontrollstation i Nordingrå...men....värme och tid och mil tar ut sin rätt. Det var långa 15-ich kilometer. Men om man tar sig frammåt så tar även de långa kilometrarna slut. Väl framme i Nordingrå var Mamma. Mystiskt - var var min blåbärssoppa, min resorbflaska, mina stavar, mina bananer....jo i bilen. Mamma hade i ivern lyckats låsa in bilnycklarna - bara att gilla läget...igen. Dropbag två fanns här och jag körde på mer magnesium på benen. Bytte strumpor - underbart! Blöta fötter i många timmar ger ömma fötter. En av kids-killarna bytte även innersulor - rutinerat. Så ska jag göra nästa gång!

 

Mamma tog med sig dropbagen så att jag skulle ha tillgångt till den vid nästa och sista kontrollpunkten i Fjärdbotten. I Fjärdbotten skulle Åsa dyka upp och springa med mig sista 2 milen - det såg jag fram emot. Lite nya krafter.

 

Mellan Nordingrå och Fjärdbotten är det inte så långt. ganksa snart passerade jag mitt forna längdrekord och gick in på nya och okända längder 90+ kilometer.... Fick feeling och kunde springa på lite mer ett tag. Kaxade oss och sa tt sub 18 timmar skulle bli lätt - ameh hallå vi kan ju typ gå resten nu och komma in med marginal...men det var innan vi träffat Lidnipan....Nu började gåbackarna bli allt fler - krävdes inte mycket lutning för att det skulle bli gående. Jag var trött, sliten, ont i låren. Förstod inte riktigt hur jag skulle orka en mara till....men en fot framför en annan.... Värmen var nu tuff. Att hålla på länge gör att kroppen blir lätt överhettad... det gick inte att springa långa sträckor utan vi var tvugna att lägga in gång för att kunna värmreglera oss...men inte hade vi tänkt gå så mycket som när berget Lidnipan kom. På två kilometer skulle vi ta 250 höjdmeter för att sedan springa 3 kilometer upp, ner och kringelikrok på berget för att sedan springa alla höjdmetrarana ner igen på två kilometer. Här sprack tidplanen. Rejält. De 7 kilometrarna tog nästan 2 timmar att forcera. Det var obeskriligt jobbigt och benen helt döda. Men vi belönades med UTSIKT

 

Efter det berget var jag inte sugen på fler mil. Inte alls. I alla fall inte löpandes. Johan peppade mig bra och rätt som det var - bara 30 minuter efter schemat var vi vid Fjärdbotten och sista kontrollpunkten. Bara två mil kvar. Visst nu att jag skulle klara det - även om jag ansåg att springa mer var en omöjlighet. Fortfarande var dock sub 18 möjligt.... och ibland är det tur att man inte vet vad som väntar....

 

Vid kontrollpunkten bytte jag skor - skönt. Drack och åt. Åsa hade med sig iskall kaffelatte. Ljuvligt. Kontrollpunkten bjöd på piggelin - Joha hade hitta dem och kom med en till mig. Just då älskade jag honom. En kall isklabb i nacken och en glass i munnen - Aaaaahhhhhh.

 

Johan bullade upp rejält och satte sig. Jag ville iväg. Ville inte stelna. Frågade om det var ok att jag och Åsa började gå - han sa ja. Det där har jag fortfarande lite dåligt samvete för. Men med påfylld energi kom han snart i fatt med orden "inte släpper jag dig nu när vi sprungit tillsammans hela vägen hit - jag vill uppleva denna seger med dig"

 

Åsa kom med energi och fick oss att springa mer än vad vi annars hade gjort. Jag var bitvis thurig. Hade ont, var trött. Sista jag kände mig en nära detta var när jag födde barn - jag ska inte säga att detta var jobbigare än en 36 timmarsförlossning...men det låg mycket nära.

 

När man tror att det är ganskaplatt och det platta visar sig vara kilomtervis med klapperstenfält....i stekande sol...då blir det tufft....

 

Oerhört skönt att sedan få komma in i skogen....

 

 

Men nu försvann ändå sub 18 timmar - för det kom ett berg - de 12 kilometrarna till Gavik var tuffa....och kilometrarna mellan 8 och 2 till målet var långa som mil. Mentalt var det tufft nu. Men så var Lövviksbron där. Och de sista backarna. Och brofästet. Och sista backen till målet. Som Åsa till och med fick mig att springa sista biten i och "spurta" in i mål.

 

 

 

Och i mål som andra dam på 18:05:34

 

Krossad av Johanna som gjorde en makalös insats och spran på 13:26 - ett snitt på 6:11 per kilometer. Overkligt! Herregud - ge henne fullspons. Hon är ju ett fullblodsproffs som dessutom satte svensk rekord på 100 miles mpnaden innan.... Johanna sänkte bara inte damrekordet (sitt eget gamla) med 90 minuter utav även det totala rekordet och kom in nära timmen före bästa kille. I 75 kilometersklassen dominerade tjejerna även där med Fanny som kom in som totalsegrare. GIRLPOWER!!!

 

Tillbaks till mig.... 18:05 - bara 35 minuter efter det som jag ansåg som mitt absoluta möjlighet att kunna ta mig i mål på - och nära 2 timmar före mitt huvudmål om sub 20.

 

Nöjd. Trött.

 

Tack Johan för sällskapet

Tack Åsa för pacing

Tack Mamma för support

Tack Micke för att du låter mig träna och göra mina mer och mindra tokiga upptåg

Tack alla andra för lyckönskningar och grattis.

 

På www.highcoastultra.se finns resultat och massa mer om loppet.

 

Men det kom åxå ett sen...som började vid åttatiden....men det får bli ett eget inlägg....