Life of running

Väl i mål efter ett riktigt långlopp är få sitt smartaste jag. Jag vill inte på något sätt skylla i från mig på någon här utan jag borde ha förvarnat min Mamma innan....

 

Vad man borde göra när man kommer i mål: dricka, äta, få i sig vätskersättning, kyla av sig, ta det lungt.

Vad jag gjorde när jag kom i mål: Fuktade munnen, åt en liiiten portion mat, satt 30 sekunder...

 

Det blev prisutdelning, sen duschade jag, fantiserade om dryck och mat och tänkte att det tar jag när vi kommer till hotellet, lämnade Åsa hemma hos sig. Sen slappande jag av....eller nå´t

 

Började må illa, ville kräkas. Mamma stannar bilen. Jag är yr. Lutar mig med huvudet mellan knäna. Räcker nte. Känner jag måste svimma. Lägger mig på vägrenen och svimmar.

 

Vaknar är törstig. Svettas. Kan inte resa mig. Yr. Mår illa. Börjar frysa. Skakar. Ambulansen måste komma. Svimmar igen på väg in i mabulansen. Får ångest. Får dropp. Mår illa. Har sjukt lågt blodtryck.

 

Väl på Sundsvalls sjukhus får jag mer dropp. Börjar må rätt ok, men mitt blodtryck är fortsatt mycket lågt. Har höga värden på ett enzym som hjärtat släpper ifrån sig vid kraftig ansträngning (eller hjärtinfarkt). De vill ha kvar mig över natten för att se så att det värdet går ner.

 

Värdet går ner. Det är bra. Under natten får jag mer dropp. Jag mår bra nu. Vill åka hem. Borde få åka hem...

 

Då börjar dramat...men inte från min sida...jag har ju liksom dramat mig tillräckligt...

 

På morgonens rond kommer Läkaren - han som bestämmer. Han har aldrig träffat någon som utsatt sig för sådana utmaningar som jag gjort och säger "Är du nöjd nu, nu har du sprungit dig till hjärtinfarkt?! Du kommer nu att få genomgån kranskärlsröntgen och ultraljud av hjärtat så att vi får se vilka skador det kan ha fått"

Jag får rejäl ångest. Så här var det ju inte tänkt.... Vad fan har jag gjort?

 

Ganska snart blir jag hämtad till kranskärlsröntgen...den läkaren har en anann inställning "Vad någon än har sagt har du inte fått någon hjärtinfarkt. Dina värden är inte så konstiga efer den utmaning du gjort. Anledningen till att du är här har inget med hjärtinfarkt att göra utan med uttorkning. Men naturligtvis ska vi ändå genomföra den undersöking nu som överläkaren bestämt"

Mina kranskärl såg naturligtvis prima ut!

 

Tillbaka på salen hade Anna, Anna, Jenny och Jennys kille Marcus kommit. Kärlek. Åh vad glad jag blev. Det är en ynnest att ha vänner som bryr sig så här. Anna som själv är cardiolog höll med kranskärlsröntgenkillen - högsta normala värden för en onormal aktivitet. Det är såklart ingen fara. Sköna ord att höra från en som vet. Och som vet och gör sådant här ändå.

 

Lillebror som gör Ironman flera gånger om året visste även han att detta är vanligt. Ångetsen släpper och jag vill nu mest åka hem...men ultrajuset kan inte bli gjort förrän nästa dag. Suck, en dag till på sjukhus. ara att hantera och gilla läget.

 

På sjukhus är det inte jättekul.

1) portionerna är inte anpassade till efter-lopp-hungriga-super-ämnesomsättningar

2) det är aldrig tyst - det är svårt att sova....eller typ omöjligt

3) jag fick inte lämna salen eftersom jag hade hjärtvervak. Jag höll alltså på att gå åt. Jag hade vilat färdigt nu

4) mellanmålen är näringsmässigt sett hemska

5) de övriga patienterna muntrar knappast upp

 

Måste kommentera patienter och mat lite mer....

 

Jag låg i öppen sal....dessa "umgicks" jag med i nästan två dygn

- gammal jättelång man som såg ut som jätten i "Den snälla jätten". Han un drade varför det var vatten på golvet, och på sin fot...han hade kissat på sig

- jättetjock, jätterökande medelålders man som levt sig till hjärtproblem. Relativt elak och krävande mot personalen. Svettig. Jättesvettig. Med ångest och mardrömmar. Och med en förkärlek för att gå utan kallsonger.

- Väldigt gammal liten emlig gumma med hjärnskakning

- Knarkare med abstinenskramper i hjärtat

 

Maten...

Den varma maten var god. Men resten. Jag blev mörkrädd. Jag var allstå på en avdelning för folk med hjärtproblem. Många får hjärt och kärlsjukdommar av sitt leverne. Vi bjöds på saft, nyponsoppa, blåbärssoppa, margarin, vitt bröd, sockrad fil, bullar, smörgåsrån, krämfyllda rån, glass, sylt....Jag tror inte ens jag får i mig så mycket socker när jag äter lördagsgodis.....

 

Hursomhelst....

 

Jag bad om att få ultraljudet så tidigt på måndagsmorgonen som möjligt så att jag kunde ta tåget hem senast klockan 14 och därmed kunna komma hem i vettig tid.

 

Efter att få sett mit hjärta och dess flöden och funktioner ur alla tänkbara vinklar och läkarna konstaterat att "mitt hjärta var i samma form som hos en vältränad 20-åring" fick jag äntligen frisedel.

 

Eftersom det var två timmar till tåget skulle gå passade jag på att ta en promenad till station.....och jag passade även på att toppa hegen med en allergisk reaktion....Så nu var jag en mycket tjusig syn

- ett igensvullet öga

- en tryckkompress på höge handled efter kärlkransröngen (man går in i hjärtata via pulsådern)

- en tryckkompress där droppet suttit

 

men nu var jag i alla fall på väg hem....

 

Man kan undra vad jag lärt mig om mig, om långlopp och vad som hände sen.... Det kommer i morgon.