Tänk att en del kan vara så jäkla puckade!

Om mig, Träning / Permalink / 3
 
Scenariot:
Jag blev lite förkyld i slutet av förra veckan, förmodligen en effekt av komma tillbaka till jobbet+lite för lite sömn+tuff massage.
Är nästan helt frisk igen på söndagen och känner att i morgon är jag fit for fight igen. Vaknar på måndag morgon  och känner mig grusig i halsen. Tänker att det ger sig nog. Kroppen ba "nä vi tar nytag i förkylningen"
 
Jag känner mig med andra ord lite småsur och frustrerad över att inte kunna träna och röra på mig som jag vill och älskar. 
 
I ren frustration lägger jag ut en "tyck-synd-om-mig"-status på facebook:
Patrizia Strandman känner sig sur
När man går och lägger sig på kvällen övertygad om att i morgon finns inga spår av förkylningen kvar och man vaknar på morgonen och inser att förkylningen tagit nytag....
Blä!
 
Varav Någon svarar:
Va bra! Då får ju kroppen din vila ett tag efter alla race du gjort. Se det som en vilopaus! :)
 
Asså hur korkad får Någon vara?!
Förkylning är INTE att vila!
Nej det är INTE bra!
Nej, jag behöver INTE vila!
 
SUCK!

Prioriteringar

Familj&vardag, Om mig, Träning / Permalink / 0
Under lång tid (läs år) har jag prioriterat löpningen. Jag har blivit en mästare på att kombinera fulltidsjobb, barnens aktiviteter ocvh andra bör och måsten med 6-9 mils llöpning i veckan. Men givetvis går det inte att göra allt, jag har valt löpningen, prioriterat löpningen, gjort den till nummer 1. 
 
Man kan aldrig prioritera upp något utan att prioritera ner annat. att prioritera ner är inte negativt utan sätter fokus på hur man aktivt har valt (förhoppningvis för att man vill ha det så). Inom rubriken löpning har jag prioriterat social löpning och valt att försöka springa me rän vad jag förrut gjort tillsammans med andra. Det har givit mig fantastiska vänner, nya vänner som jag delar passionen för löpning med.
 
Att välja löpning framför annat har gjort att jag inte prioriterat sociala aktiviteter utanför löpningen. Det har varit okej. Känts bra. Känts rätt. Fram till nu.
 
Med facit i hand har inte löpningen varit nummer 1. Bara. Utan förmodligen även nummer 2 och 3 också. Inte mycket annat har fått plats. För att jag velat ha det så. 
 
Löpningen är fortfarande en viktig del för mig, av mig. Att plocka bort den från nummer 1 vet jag inte om jag är beredd att göra. Men den ska inte längre få vara kvar på nummer 2 och 3. Och ibland måste även nummer 2 och 3 bli viktigare än nummer 1 för mig, för att det är viktigt för andra.
 
Den här känslan och det här inre beslutet passar, som av en händelse, även bra ihop med det fokus på träning som  jag vill ha nu. Under en lång period har fokus legat på uthållighet före fart. samlat kilometer och "time on feet", nött backe, nött stig. Farten underordnad.
Nu vill jag tvärtom. Intervaller - få upp fart och explosivitet. Fart före kilometer. För mig innebär det att jag kommer behöva lite mer återhämtning. Jag har en kropp som är mästare på att klara mängd i moderat tempo men har svårarer att hantera fart. Fartträning kräver mer av min kropp. Höt och vinter innebär även mer styketräning. Jag har tappat oerhört mycket på grund av min tumskada - nu är det dags att hämta igen det. Det är dags att bygga upp funktionell styrka i den väsenliga löparmuskelaturen. Deta är dags att bygga spänst och explosivitet. Nytändning med ny typ av träning. Kanske till och med nöta någon längd i badhuset med någon typ av regelbundenhet....
 
Men viktigt - prioritera upp det sociala även utanför löpningen. Jag kommer inte tappa för att jag njuter lite av andra delar av livet också.
 
Note to myself: Läs sista meningen minst en gång om dagen!

Race Report - Ulvang kvartsmaraton

Om mig / Permalink / 1
Såg fram emot detta lopp jättemycket - att få introducera fjällöpningen för äldsta dottern A på nyss fyllda 12 år. 13,5 km och 700 hm bedömde jag som utmanande men överkomligt. Jag hade pratat med henne om att vi skulle springa precis så fort att det skulle vara det jobbigaste hon någonsin gjort, aldrig vilja vara någon annan stans, känna ett rus av endorfin och adrenalin vid målgång och vilja göra det igen och igen och igen.
 
Jag trodde på en tid mellan 1,5 och 2 timmar - allt beroende på hur vassa tävlingshorn A skulle få. Men det var tills jag insåg vilket oerhört tufft och vattensjukt underlag banan skulle bjuda på...skulle hon orka?
 
Hon hade inte tränat speciellt för loppet - något enstaka pass (3 st) utan litade helt på att regelunden friidrott, fotboll och gymnastik skulle räcka.
 
Och om hon orkade hur bra som helst - skulle jag hänga på?
 
Vi kom överens om att hon fick springa i från mig men att jag inte fick vara mer än 1 m framför henne.
Taggade innan start 
 
Starten gick och hon tog det INTE lugnt - jag hade full sjå att hänga med. Efter 2 kilometer skulle vi börja tugga höjdmeter. Vi kom in bra i ledet på stigen och behövde inte köa utan kunde tugga på, och som hon tuggade. Hon var snart 15 m framför mig. Jag slet och svetten droppade inte - den rann från hakan. Vi trampade på genom myr, lera och hala spänger. Underlaget gav oss inget tillbaka utan sög oss mot backen. Med andra ord alldelles underbart :)
 
 
 
Björkskogen försvann och vi var på kalfjället och A inser att vi nog inte är uppe ännu utan att toppen var där framme "Mamma säg inte att vi ska dit" Jag svarar " jovisst ska vi dit, underbart va?"
Här fick hon ett litet bryt och började hyperventilera och vi fick gå 50 meter för att hämta andan och motivation. Sen travade hon på ugen - men i ett mer beskedligt tempo där jag slapp slita utan fick känna mig stark. Vips var vi sen uppe på toppen, förtoppen i alla fall för att sedan ta en brant nerstigning innan det var dags för den riktiga toppen. Här halkade A - jag blev lite orolig att hon gjorde illa sig, men hon blev bara lerig och lite lyckligare...
 
 
Sen började vi dansa nerför fjället. Hon först och jag i hennes spår. Jag manade på att hon skulle släppa på. Det var en tuff nerförslöpa på den bitvis hala stigen och på de mest tekniska partierna var jag bättre men sen drog hon på i ett tempo som var nära nog detsamma som jag hade hållit om jag tävlat själv. Kollar klockan och inser att vi kommer komma in väldigt nära 1:30 h. Makalöst!
 
 
 
Sen kom de sista jobbiga 3 kilometrarna på ett vattensjukt och böljande typ av motionsspår. Hon sprang, jag slet så det pirrade i kinderna. Efter ca 1,5 kilometer fick hon en liten svacka och tempot sänktes - men då var jag inne i andra andningen och kunde peppa på. Vi höll riktigt bra fart och sen kom målet. Och hon drog. Hade inte en chans att hänga med i hennes spurt.
 
Jag var så stolt - vilket genomförande. Får fortfarande ståpäls när jag tänker på det. Hon var lycklig och stolt. Hon ville träna mer och vara med nästa år. Lillasyster T ville åxå springa.
 
A kom in på 1.32:34 och jag 2 sek efter. A som 10:e dam - bara 8 minuter efter segrarinnan.
 
 
Hur hade loppet gått om jag gjort min egen tävling - skulle gissa på 2-5 minuter snabbare, max. Och med den känslan är jag oerhört stolt över mig åxå.
Till top