Lite känslig och försiktig

Om mig, Post race / Permalink / 0
Före HCU sprang jag bara. Mycket. Långt. så fort tillfälle gavs. Var medveten onoga med dryck och energi under träning för att det på tävling ska bli extra boost. Det har inte varit några som helst problem.
 
Fokus har skiftat nu - jag behöver bli snabbare. Jagar inte tid ch kilometer utan försöker inse att 8 km kan vara en helt okej runda. att 11 km intervaller gör mig tröttare än 36 kilometer jogg. Övar på att nöjja mig.
 
Samtidigt är jag mer känslig. Och med det kommer ängsligheten. Och stressen.Tänk om det är något. I alla fall...
Har blivit otroligt stressad av detta. Känner efter och känner efter. Tror inte att jag hade några av dessa känslor under mitt 24h EKG - men jag vet att det kom dagen efter. Tänk om jag var dum som inte tog 48h....
 
Får för mig att hjärtat krumbuktar sig då och då (men det inträffar bara när jag tänker på det och jag får någon minuts stressångest). Är mer törstig när jag springer och tror jag är mer känslig. Vågar inte längre sticka ut när det är varmt och/eller över 15 kilometer utan vätska. Tänk om...
 
Vågar inte utmana. Jga sprang gärna trippelpass förrut om tillfälle gavs. I går skippade jag pass tre som låg öppet framför mig
 
Något som är skillnad är att jag har svårt att stå på händer (mot en vägg alltså). Nu var det säkert ett halvår sen jag testade sist efetrsom jag slet av ett ledband i tummen och var gipsad å så...Men nu vill jag alltås bygga tillbaka styrka och rörlighet i handen och då är chins, stå på händer, armhävningar å sånt bra. När jag skulle stå på huvudet första gången var det som om allt blod rann dit. Fick små blodbristningar runt ögonen. Att kroppen inte kunde hantera det. Andra gången kändes det lika dant men jag avbröt tidigar av rädsla för bristningar igen. Testade nyss igen och kom på att det kan vara smart att andas åxå. Kändes bättre.Kändes till och med bra. kan kankse lägga bort den stressen ändå.
 
men tänk om....
 
 

HCU - efterverkningarnas tid fortsätter

Om mig, Post race, Träning / Permalink / 1
När jag kom hem från Spanien låg en remiss från sjukhuset och väntade på mig. 
 
När jag lämnade sjukhuset i Sundsvall sa läkaren att de skulle skicka mina papper till min vårdcentral i Västreås och att det eventuellt var möjligt att de skulle vilja göra ett uppföljande långtids EKG. Tänkte att det kan väl möjligen inte hända, det är ju så sjukt onödigt...men jorå remissen berättade att Sundavall skickat en remiss för ett uppföljande 24 h EKG....
 
Igår var jag alltså upp till Fysiokliniken...Men läkaren ville att jag skulle ha elektroderna i 48 h. Men där satte jag i foten. Remissen sa 24 h och det fick faktiskt räcka. Läkaren gav med sig. Tur. Skönt.
 
Jag ska leva som vanligt detta dygn...men får inte duscha. Och jag ska skriva dagbok. Och som citat från läkaren "Jag säger inte att du kommer att svimma i morgon men om du gör det eller känner av några andra symptom som du sökte för i Sundsvall så ska du skriva in dem"
Herregud - vad står det i min journal egentligen? Jag var ju bara trött och törstig....
 
Jag skulle även skriva in i dagboken om jag utförde någon typ av pulshöjande fysisk aktivitet och där inräknades även ckel till och från jobbet. I dagboken fanns tre rader...för 48 h.... Trots att jag fick igenom en halvering av den tiden så tre rader....det är ju ingenting. Fick börja med att göra sex rader av de tre raderna....
 
Och jag skulle ju leva som vanligt så jag harf levt som vanligt. Backintervaller i vedbobacken både med mina friidrottsungar och själv :)
 
Snygg med elektroder och nätbrynja....
 

Återhämtning HCU - del 2

Om mig, Post race, Träning / Permalink / 0
Erkänner - jag klarade inte av 14 dagars frånvaro av löpning. Hur skulle det ens vara möjligt när jag upptäcker att vårt semsetermål ligger endast 3 kilometer från en nationalpark med berg. BERG. Berg bara 3 kilometer från hotellet!!!
 
På den 6:e dagen kapitulerade jag alltså. Kroppen var alldelles full av pirr och överskottenergi. En timmes siming i havet räckte inte.Sprang 4,5 kilometer. Det kändes framförallt i framsida lår - men jizes vilken härlig känsla i kroppen.
Dagen efter blev det 11,5 kilometer (och 300 hm) - jag var ju  baar tvungen att springa upp på det närmsta berget. Det kändes det åxå i låren...men nte så farligt. Mest var kroppen lycklig
Vilade på måndagen och simmade dubbla pass istället.
Sen släppte jag alla hämningar och uptäckte alla stigar och berg i skälig närhet - det längts passet blev drugt en halvmara och 1000 hm. Balsam för själen.
 
Nu 2,5 vecka efter loppet så sitter faktiskt inget kvar. Jag känner mig bara urstark. Sprang långa intervaller med Västerås Löparklubb igår (4*1500m). Stark i benen. Andningen värre... Men jag har å andra sidan inte tränat fart utan bara långt... Nu är det dags att dra på med lite fart och spänst igen.
 
Utmaning to come...Peak Vertical K 1 augusti (drygt 100 hm fördelat på drygt 5 km från Åre torg till toppen på skutan ). Nu ska jag under timmen :)
Och som feelgod 5 augusti, Kvartsmaran i Åre med min äldsta dotter som är 12 år. 13 kilometer och 500 hm över ett av Åres finaste berg. Kärlek på så många plan. Ska nu köpa riktiga skor (Innov8) till henne så att hon får samam fina löpkänsla som amn bara måste få i bergen :)
 
Lyckliga 4.5 kilometer
 
 Uppe på högsta berget
 
 Ny dag, nytt berg
 
 Omöjligt att låta sådana här stigar vara ospugna
Till top