Life of running

Såg fram emot detta lopp jättemycket - att få introducera fjällöpningen för äldsta dottern A på nyss fyllda 12 år. 13,5 km och 700 hm bedömde jag som utmanande men överkomligt. Jag hade pratat med henne om att vi skulle springa precis så fort att det skulle vara det jobbigaste hon någonsin gjort, aldrig vilja vara någon annan stans, känna ett rus av endorfin och adrenalin vid målgång och vilja göra det igen och igen och igen.

 

Jag trodde på en tid mellan 1,5 och 2 timmar - allt beroende på hur vassa tävlingshorn A skulle få. Men det var tills jag insåg vilket oerhört tufft och vattensjukt underlag banan skulle bjuda på...skulle hon orka?

 

Hon hade inte tränat speciellt för loppet - något enstaka pass (3 st) utan litade helt på att regelunden friidrott, fotboll och gymnastik skulle räcka.

 

Och om hon orkade hur bra som helst - skulle jag hänga på?

 

Vi kom överens om att hon fick springa i från mig men att jag inte fick vara mer än 1 m framför henne.

 

Starten gick och hon tog det INTE lugnt - jag hade full sjå att hänga med. Efter 2 kilometer skulle vi börja tugga höjdmeter. Vi kom in bra i ledet på stigen och behövde inte köa utan kunde tugga på, och som hon tuggade. Hon var snart 15 m framför mig. Jag slet och svetten droppade inte - den rann från hakan. Vi trampade på genom myr, lera och hala spänger. Underlaget gav oss inget tillbaka utan sög oss mot backen. Med andra ord alldelles underbart :)

 

Björkskogen försvann och vi var på kalfjället och A inser att vi nog inte är uppe ännu utan att toppen var där framme "Mamma säg inte att vi ska dit" Jag svarar " jovisst ska vi dit, underbart va?"

Här fick hon ett litet bryt och började hyperventilera och vi fick gå 50 meter för att hämta andan och motivation. Sen travade hon på ugen - men i ett mer beskedligt tempo där jag slapp slita utan fick känna mig stark. Vips var vi sen uppe på toppen, förtoppen i alla fall för att sedan ta en brant nerstigning innan det var dags för den riktiga toppen. Här halkade A - jag blev lite orolig att hon gjorde illa sig, men hon blev bara lerig och lite lyckligare...

 

Sen började vi dansa nerför fjället. Hon först och jag i hennes spår. Jag manade på att hon skulle släppa på. Det var en tuff nerförslöpa på den bitvis hala stigen och på de mest tekniska partierna var jag bättre men sen drog hon på i ett tempo som var nära nog detsamma som jag hade hållit om jag tävlat själv. Kollar klockan och inser att vi kommer komma in väldigt nära 1:30 h. Makalöst!

 

Sen kom de sista jobbiga 3 kilometrarna på ett vattensjukt och böljande typ av motionsspår. Hon sprang, jag slet så det pirrade i kinderna. Efter ca 1,5 kilometer fick hon en liten svacka och tempot sänktes - men då var jag inne i andra andningen och kunde peppa på. Vi höll riktigt bra fart och sen kom målet. Och hon drog. Hade inte en chans att hänga med i hennes spurt.

 

Jag var så stolt - vilket genomförande. Får fortfarande ståpäls när jag tänker på det. Hon var lycklig och stolt. Hon ville träna mer och vara med nästa år. Lillasyster T ville åxå springa.

 

A kom in på 1.32:34 och jag 2 sek efter. A som 10:e dam - bara 8 minuter efter segrarinnan.

 

Hur hade loppet gått om jag gjort min egen tävling - skulle gissa på 2-5 minuter snabbare, max. Och med den känslan är jag oerhört stolt över mig åxå.