Race Report - Peak Vertical K

Om mig, Race Report / Permalink / 1
Verticalen i Åre startar från Åretorg och följer sedan i stora drag slalombacken rakt upp, för att sedan via stegar och rep ta sig upp för Hummeln innan man i stort följer led 214 upp på toppen. I mål har man på ca 5,5 km avverkat 1 100 höjdmeter. Första delen upp till Hummeln är brantast - där är det inga många meter som kan springas - det handlar om vem som är starkast. Sem är de allra flest rätt trötta och det handlar återigen om vem som är så passstark att den kan springa så snart lutningen tillåter...
 
Mitt mål var
1) Gå i mål med ett leende!
2) Ta förra årets tid på 1 h 9 min
3) Gå i mål under 1 h
 
Trots fokus på att samla kilometer för att klara Höga Kustens 13 mil har jag haft ett fokus på mer spänst och mycket backe. Visste att träningen fanns där för att klara under timmen. Speciellt som om jag på träning sprang på 1:07 timme i veckan när jag rekade banan själv. Då tröck jag på, tog aldrig ut mig max och hade lite paus på mitten.
 
För att inte tappa fokus hade jag ingen klocka på loppet. Strategin var att köra så hårt jag orkade hela tiden. Det går liksom inte att spara sig utan man måste lita på en raketsnabb återhämtning på de partier som är platta eller mindre branta.
 
Jag var sjukt nervös innan. Ångestladdat nervös och rätt otrevlig. Åkte hemmifrån i god tid för att inte ångra mig och för att skona omgivninge. Vädret som varit misserabelt vände och solen sken och lovade att fortsätta göra det. Det skulle bli ett varmt lopp.
 
Grundade med en Nocco innan. Har aldrig gjort det förrut, men Nocca ska ju vara bra...har jag hört. Proppade ner en gel i ryggan åxå att stoppa i mig när Hummeln var passerad.
 
När det var lite drygt 30 min till start började jag värma upp. Sökte mig längs banan och joggade lungt  Kändes ok. Mötte Yoie Bohlin. Vi snackade lite. Jag önskade henne lycka till, kör hårt och segern är din. Jag kände mig både mentalt i fas med 90-talisterna som skulle tävla och oerhört i ofas - vad gör en gammal tant som jag här?
 
Starten gick och det fanns inge tid att fundera på något sådant. Föll in i kön i en god fart och snart var vi framme i slalomacken och det var bara att börja tugga.
 
 
Tuggade på bra, jag gick om, ingen gick om mig. Tungt som fan. Varmt som ännu mer fan. Det droppade inte om hakan - det rann!
 
Sen kom Hummelbranten med stegar och rep. Här skulle jag vara stark. Det var jag inte. Jag flåsade och pulsen skenade. Mjölksyrans sprutade. Avsaknad av överkroppsträning pga av tummen tog nu ut sin rätt. Jag fick släppa om två tjejer som jag sen aldrig hann komma i fatt.
 
 
Efter Hummeln var benen som stockar av gummi...de löd inte riktigt. På den sträckan jag skulle vara stark och springa på där terrängen tillät orkade jag inte utan det blev mer lufsande. Kom ihåg att trycka i mig gelen. Blev kankse bättre - vet inte.
 
När jag var rätt nära kabinen kom herrtäten och sprang om. Det var motiverande. Kunde ta rygg på dem på de planare partierna. och sen var det bara toppen av toppen kvar. Insåg att jag inte skulle klara under timmen med tanke på var jag blev omsprungen - borde ha hunnit längre... Skönt att komma upp i lite svalare luft. Det och gelen hjälpe nog lite. Ångrade åxå mitt beslut om att bara ha den obligatoriska halvlitersvattenbehållaren med mig...utan vatten....
Funderade alvarligt på vad jag gjorde där, varför utsätter jag mig för detta oerhört jobbiga. Vad gör en 40 plussare på en sån här tävling som kräver ungdomligt explosivitet. Hade en tuff mental match med mig själv.
 
Innan man är uppe ser det så långt ut, sen kommer den sista branta biten och så är man uppe innan man vet ordet av. Vips så är man i mål.
 
 
Det sjukt jobbiga är liksom bara pang bom över. Jag var glad och stolt. Tiden blev liksom sekundär. Hade ju förlikat mig redan tidigare med att timmen inte skulle klaras. Tiden blev 1:04:48h.
12:e tjej upp, 3:e fyrtioplussare upp (sen kom tydligen två tjejer till som startade med herrarna och tog min tid så jag kanade ner två platser).
 
 
 
Vädret var underbart och toppen sjöd av adrenalin och edorfinstinna löpare som grattulerade varandras prestationer. Ner från toppen till kabin hade jag sällskap med Yoie. Otroligt ödmjuk och cool tjej. Fler sådana borde finnas. Jag gillar henen skarpt! Hur gick det för henne då? Hon vann på 52-ich minuter. Långsamare än den tid hon hade förra året när hon kom tvåa. Hon tyckte också att det var rejält jobbigt. Lite skönt att höra att även hon blir trött.
 
En som sprang ännu fortare var herrvinnaren Petter Engdahl. 41 minuter!!! Asså galet. Tur för han att även han var klädsamt trött efteråt.
 
Började nästan direkt att planera för nästa år. Jag SKA under timmen. Under året fokus på
- spänst
- explosivitet
- intervaller på platten och backen. Kortare och lite längre med rejäl fart
- få upp bekväm-tempot några snäpp
- överkroppsstyrka
- och så lite färre mil och höjdmeter veckan innan
 
Till top