MTB och ett tips för dig med stela vader

Komplementträning, Om mig / Permalink / 0
Jag har köpt en ny leksak! En rejäl MTB. Och för den som cyklar MTB kan jag berätta att den har 29'' hjul.
Jag har ju aldrig förrut haft eller cyklat MTB, men jag har förstått att 29'' hjul är något aldelles extra.
 
Tanken med att jag köpt en MTB är att jag ska få in lite mer komplementträning. Jag har ju simmat förut men kommit ner i en rejäl motivationssvacka vad gäller simningen. Det är tidigt och kallt och framförallt är det inte i skogen. Så när jag fick chensen att köpa en förmånscykel via jobbet var valet självklart.
 
Ingen kommer ihåg en fegis tänkte jag och begav mig ut i skogen. Och varför börja men en kortare och lätt runda. Eller jo det gjorde jag på vägen till den ritkiga skogen.
 
Det är en snabb sak jag köpt. Jag drog runt det lilla 1,6 kilometer långa motionsspåret nära huset och drog sedan mot det ritkiga MTB-spåret i Rocklunda. Alla säger att det är en svårt spår - men jag tycker u att det ärr lätt att springa och hur svårt kan det vara att ta sig runt på MTB?
 
På vägen dit tog jag mig igenom en trädridå på en stig som jag brukar springa. Herregud vad med rötter och skit det (tydlugen) är där. Ganska stukad äver min oduglighet och besbviken på att cykelan inte alls var speciellt kul fortsattae jag mot Rocklunda. Då ser jag att njag inte slagit på stötdämparen fram. Inte konstigt att det inte gick så bra. Fick nytt mod. Väl i Rocklunda inser jag vilken extremt dålig teknik jag har. Eller total avsaknad av teknik. Men det gick bättre och bättre och efter bara någon kilometer så var jag rätt hygglig. Hade kunnat åka fortare på många ställen men fegade ur efetrsom jag inte ville riskera att ramla och pajja benen. Farten får komma senare. Blev styrsk och bestämde mig för att ta den långa rundan. På slutet blev jag märkbart trött i handlederna. Att om man aldrig förut cyklat MTB ge sig ut på ett 1,5 timmes pass i väldigt teknisk terräng är väldigt likt mig, men kanske inte att rekomendera... Men det gick rätt bra. Gick i de allra brantaste partierna (ner för att jag fegade ur och uppför ibland på grund av avsaknad av teknik) och där det var som mest stenigt.
 
 
 
Jag har inte tränat på hela veckan - har lydigt följt Buuds råd om att vila fram till lördag. Och att nu få komma ut och svettas och bli trött var otroligt befriande. Och att kunna göra det utan att fresta på vaderna.
Fick härlig träningsvärk i baksida axlar -- love it!
 
 
 
Och så avslutningsvis ett tips för dig som har stela vader.

1. Intag oförsvarliga mängder champagne (minst enochenhalv flaska)
2. Dansa vilt och relativt konstant i 3-4 timmar
3. Glöm inte att ha relativt höga klackar för att inte provocera vaderna för mycket
 
Dagen efter är du visserligen aaaningens trött och har aaaaningens ont i fötterna. kankse är dina redan tilltygade naglar, ännu mer tilltygande. Kankse har du en envis huvudvärk och en raspig röst. MEN vaderna! Vaderna är i princip symtomfria. Och du kan återigen springa!

Race Report Ultravasan 90

Om mig, Race Report / Permalink / 10

Ultravasan 90 km, tid 8:44:51 h

Den sista uppladdningen blev väldigt märklig och dramatisk…men vi tar det från början.

Mamma hämtade mig hemma straxt efter klockan två på fredagen och vi började köra mot Sälen. Straxt innan Vansbro svimmar Mamma…när hon kör bilen…och vi är på väg ner i diket på andra sidan vägen. Rätt många av himmelens änglar måste ha tittat på oss då; 15 minuter innan sov jag, vägen var rak, det kom inget möte, det skedde inte när hon var själv i bilen…eller körde mina barn… Jag fick tag i ratten och höll bilen på rätt sida vägen samtidigt som jag skrek och slog Mamma för att få henne att vakna. Jag trodde hon dog, tills hon började krampa… Efter långt mer än en minut vaknade hon….men för att göra en lång historia kort så efter ytterligare tre svimningar, hjälp av Sälens mest underbara polis och en ambulansfärd senare hamnade Mamma på Mora sjukhus (det visade sig vara en stroke och de slutade lyckligt och Mamma mår under omständigheterna bra och man kan konstatera att vi hade en nästan osannolik tur). Mamma var ledsen för att ho svek mig. Jag lovade att springa ändå och mat fanns det längs banan och jag lovade henne att springa för hennes skull och skynda mig till Mora….

Kvällsmat hanns aldrig med i kaoset, det blev en tub risgrynsgröt direkt från förpackningen. Min support låg plötsligt på sjukhus…hur skulle det bli nu – inga bananer och resorb efter banan i alla fall.

Tog Mammas bil och åkte till det bed and breakfast där jag skulle tillbringa natten. Packade drop-bagen med ett bälte med energi (gel och nötcreme) för andra halvan av loppet, telefon och hörlurar om det skulle bli tufft mentalt, skor och strumpor.

Ställde klockan på 03:00 och somnade och sov gott med förvissningen om att Mamma var väl omhändertagen.

Straxt efter fyra begav jag mig till starten. När bilen visade 4 grader och varnande för frosthalka kändes det bra att veta att temperaturen enligt alla prognoser skulle stiga under dagen. Och aningen bisarrt att vara klädd i kort-tights och t-shirt. Jag hade i och för sig även en av min mans gamla avlagda tröjor på mig, en tröja som jag kunde dumpa innan start. Skönt!

Stämningen och starten var magisk. Dimman, marschallerna, musiken, stämningen applåderna åt oss själva som skulle ta oss an utmaningen och få uppleva upplevelsen. En minut innan startskotten tog jag av mig överdragströjan och pang så var vi iväg. Det kändes lite märkligt att veta att jag nu började att springa och att jag om typ 10 timmar skulle sluta…om det gick bra…

Efter bara några 100 meter såg jag Åsa – det var överaskande och kul. Den första backen som ska vara brant märkte jag aldrig av…kilometrarna rullade bara på och jag förvånandes över hur fort skyltarna som räknade ner mot Mora dök upp. Jag bara njöt av att få vara med, att få uppleva soluppgången, dimman över myrarna och killen sa la en kringla precis bredvid stigen. Okej det sista var kanske ingen naturupplevelse men rätt kul att han så ogenerat la ur barlasten.

Hade sällskap av Håkan en sväng – trevligt! Vi hade samma tanke…Att springa en mil i det här tempot är ju plättlätt…och så gör vi det bara nio gånger. Hur svårt kan det vara?

Tänkte lite på Mamma och började gråta så det blev svårt att andas…dumt för man måste andas när man springer. Så när jag tänkte på henne kommande gånger under loppet grät jag lite lugnare och mer löpvänligt ;)

Ganska direkt i loppet kände jag av vänster framsida lår och höger ljumske…oroligt…men jag vet inte vad som hände för kroppen måste ha glömt bort det för någon gång efter ett par tre mil så var det inte något jag tänkte på längre.

Kilometer lades till kilometer och jag rullade raskt genom skogarna och njöt av stigarna och höll ett tempo mellan 4:30 och 5:15. Mycket snabbare än planerat men jag gjorde som vanligt och sprang på känsla. Känns det bra och lätt så är det bra. Fick massa beröm om att jag sprang vackert, att det var en fröjd att se mig dansa genom skogen…jag blir stolt som en tupp och väldigt mallig.

Fick reda på att jag låg 10..hepp…topp tio är inte så tokigt…

Efter 30-35 kilometer började jag sakna mina bananer och längtade till att det skulle dyka upp en station med något ätvänligt. Tog en nötcreme så länge… Jag började längta till Evertsberg där jag visste att det skulle finnas bananer. Tänkte mycket på bananer. Så plötsligt kom några kilometer som var lite längre, ja eller de kändes långa eftersom jag längtade intensivt efter bananer…Jag var hungrig! Men så plötsligt var Evertsberg där. Bytte energibälte, käkade banan, drack vatten, blåbärssoppa (gott) och cocacola. Tog en halv banan i varje hand. Bytte inte skor (dumt val skulle det visa sig). Ut från Evertsberg stod Åsa och Senad. I love you. Med en Mamma på sjukhus och en bror på väg till henne blev det extra värdefullt att se dem. De gjorde vågen när jag kom och givetvis gjorde jag vågen tillbaka.

Trots att jag redan sprungit 47 kilometer kände jag mig fräsch. Håkan dök upp igen och drog iväg. Kände att jag inte kunde hålla hans tempo utan la mig i ett lite lugnare tempo runt 5:30 min per kilometer. Nu började jag gå i de lite brantare backarna för att spara på energin, även om mer än hälften var gjort var det långt kvar.

Kilometrarna trillade på och det kändes riktigt, riktigt bra. Nu låg jag på elfte plats men påminde mig om att det inte var någon tävling utan en upplevelse. Såg på klockan att mitt drömmål om ca 9 timmar och kanske under inte var en omöjlighet…jag skulle ju skynda mig, det hade jag ju lovat…

Däremot började högerknät kännas….bara att ignorera och så farligt var det inte…fick inte vara…

Fortsätter att njuta av naturen, myrarna, spängerna, loppet, Risberg, Oxberg, vädret, medlöparna….

Rätt som det var hade jag passerat 60 kilometer och det var bara 30 kilometer kvar. Gör en hög femma med skylten och kastar iväg en slängkyss. Nästan framme jö. Springer in och genom Höksberg och hör samtidigt att Jonas Buud just då går i mål. Jisses vilken kille. Han hade snittat 3:49 per kilometer. Är det ens möjligt? Är han mänsklig? Vilken kapacitet den killen har – stum av beundran för han prestation. Ge han alla priser som finns!

Nu var det lite trögare men ändå helt okej. Däremot började det blir väldigt, väldigt varmt. Har man sprungit 60 kilometer är man lite varm i kroppen och blir det då 26 grader varmt och man springer på sandiga öknar till tallhedar blir det jättevarmt. Under resten av loppet var värmen det som dränerade energin långt mer än loppets längd. Där det fanns möjlighet till att svalka sig med svampar blötte jag ner mig så att jag såg ut som en dränkt katt, det droppade och rann om mig när jag sprang iväg från kontrollerna. Kände mig pånyttfylld med energi…i 800 meter ….innan jag var torr och övervarm igen.

Efter 70 löpta kilometer började det göra ont – allt under höfterna gjorde ont. Framsida lår värkte, vaderna blev som hårda klumpar och fötterna var ömma och ett litet gruskorn låg och retade under främre trampdynan. Men orkade inte tömma skon – nu var det ju bara två mil kvar… Ångrade nu att jag inte bytte skor. Nu slog marken igenom mina tunna trailskor och jag som normalt glänser i nerförsbackarna staplade mig ner.

Men även om jag hade det tufft var det många, många som hade det mycket värre. Plockade placering på placering och många gick nu. Plötsligt låg jag nia…topp tio igen – inte illa pinkad av mig som egentligen bara springer lite.

Hade tuffa förhandlingar med mig själv kring när och om jag fick gå. Hur brant backe fick jag gå i? Fick jag gå efter den skylten eller innan? Spring till Eldris, bara 3 kilometer kvar. Nä nu är det jättevarmt…måste gå lite…Gick aldrig mer än 30 steg eller 20 andetag – det var min regel… och det går ju fortare över och framåt om man springer…och så skulle jag ju skynda mig till Mora och till Mamma. Lovat är lovat!

Efter 8 h och 10 minuters löpning dog klockan. Uppenbarligen är inte 9-10 timmarslopp normaltid för löpning hos Garmin. Tönt-klocka!

Sprang ett tag med en snygg kille med bar överkropp, en riktigt glad och positiv kille som försökte tagga mig till att öka takten för att vi hade häng på sub 8:30…men nä det ville inte mina vader. Så han fick skutta vidare. För det var så det kändes…han såg löjligt lätt ut i benen.

Hade bitvis under loppet härliga samtal med många medlöpare. Fantastisk stämning loppet igenom! Jag hade inte tråkigt under en enda minut. Inga mentala svackor. Ville aldrig bryta, Undrade aldrig vad jag höll på mig. Det var liksom underbart hela tiden. Smärtsamt underbart på sluten, men fortfarande underbart.

Och så rätt som det var är jag i Mora, jag hör speakerrösten, jag ser kyrkan. Jag se tamejfaen kyrkan. Jag är nästan i mål. Jag kommer att klara det. Jag kommer att klara nio timmar. Jag blir hög av loppet, känslan, min egen snälla kropp. Och där är Åsa och Senad igen som hejjar på mig. De lyckas även fånga mig på kort. De försöker trigga mig att springa i de sista små uppförsbackarna, men jag går. Jag spra kraften och tar bara in loppets sista metrar. Tar in att jag snart, snart är på målrakan…att jag snart ska få uppleva en klassiska Vasa-målgång. Åsa fånga mig på bild, jag pekar på min arm jag har gåshud av upplevelsen över hela kroppen. Det är så extremt mäktigt.

 Foto: Åsa Bergman. Sista sista innan målrakan

Jag går runt hörnet upp på Vasagatan, tar ett djupt andetag, tar av mig kepsen. Hela mitt asnikte är ett stort, ännu större leende. Jag klappar och de som hejjar på mig, bugar, ökar farten och plötsligt är jag i mål, hoppar över mållinjen och gör det efter 8 timmar 44 minuter och 51 sekunder. Jag är sjunde dam att gå in över mållinjen. Inte ens nu en vecka senare kan jag förstå att det gick så bra, kändes så lätt mentalt. Att jag kom sjua…

 

Sedan blev allt väldigt emotionellt. Jag hade gjort loppet själv…men jag var själv nu med. Ingen fanns där och tog emot mig och jag visste inte hur det var med Mamma. Tycker lite synd om killen som satt med mig och åt när jag från och till hulkande pratade om Mamma. Det emotionella efter loppet å så Mamma på det blir en tårdrypande historia.

Benen stelnade snabbt till. Varje liten höjdskillnad blev en utmaning, men jag gick omkring och försökte få slagg ur benen och pratad med mina medlöpare. Jag fick mer cred och beröm under dessa två timmar än vad jag fått i hela mitt liv tror jag. Långsamt långsamt gick det fram vad jag gjort och varit med om. Vad alla vi hjältar från Västerås löparklubb gjort. Vi är så grymma!

Sen kom äntligen lillebror och hans sambo Karin. Han fullkomligt lyste, Han var så stolt över mig. Och det kändes underbart att äntligen få en kram.

Hur mår kroppen, min kropp, efter nio mil?

Inte speciellt hungrig. Jag åt ganska direkt en snickers så som jag brukar, men sen tog det stop, men efter ett tag fick jag i mig glass. Och senare på kvällen dubbla kvällsmat. På söndagen var jag hungrig som vanligt men på måndagen…jisses…måste ha ätit för fem normalstora karlar… Hade lite svårt att komma i vätskebalans – Ömsom kissade jag brunt och ömsom ljust, men efter någon dag hade kroppen reglerat det hela.

Lite lätt träningsvärk i framsida lår samt en fläck på höger framsida som var lite mer illa däran. Två vader som tagit ledigt och knytit ihop sig till hårda bollar. Till de två naglar som redan var döda och helt eller delvis var borta lade jag nu till tre. Det tog faktiskt fyra dagar innan de slutade vätska sig.

Men jag mår överlag oförskämt bra. Pigg och fräsch, löpsugen och taggad för nya äventyr!

Livet efter Ultravasan

Om mig, Post race / Permalink / 0
(race report kommer - under bearbetning)
 
Jag njuter fortfarande. Tänk att jag kunde. Att det gick så bra! Jag har fått många många grattis och stort erkänande kring min löpning. Jag har lite svårt att greppa. Jag springer ju bara lite. 
 
Men nåväl. Hur mår kroppen nu i på 4:e dagen? Jag är pigg. Jag vill springa. Men ska inte förrän nästa vecka. Försökte lite idag men vaderna sa ifrån. Mycket bestämt!
 
 
Facit efter 9 mil:
 
små blessyrer som skav av pulsbandet mellan brösten och skav i höger ljumske liksom några harmlösa blåsor på fötterna. 
 
Lite störe blesyrer i form av vätska och blod under 4 naglar där bägge stortånaglarna är illa däran. Ömma och vätskar fortfarande. 
 
Rejäl muskelutmattning i korta/ inre vadmuskerna på bägge benen samt på en "fläcka" på framsida höger lår. 
 
De sistnämnda är värst. Jag masserar, kavlar och stretchar men det går låååångsamt framåt om det ens går framåt. 
Mycket frustrerande. Men kanske inte så konstigt
 
Till top