Sommar och sol och lågbloggande

Om mig, Träning, Tävlingar / Permalink / 0
Sitter liksom inte vi datorn och nu kommer det att bli ännu mindre. I morgon åker jag till Norge för löpning, cykling och sigthseeing för att sedan glida tillbaka in över gränsen till Sverige igen i höjd med Åre. Där väntar 10 dagar i paradiset som kommer att kryddas med Vetikal K (2/7) och Fjällmaraton (6/7). Ses i mitten av augusti!

Race Report - Silverleden på en dag

Om mig, Race Report, Tävlingar / Permalink / 1

64 km (cirka)

1 400 hm

Övervägande del stig (många kilometer mycket teknisk stig, grusväg förekommer, ca 1km asfalt och x-antal meter spång.

7 timmar 11 minuter 35 sekunder

Placering 10 over all

Placering 1 damer

  

Före loppet

Jag såg verkligen fram emot detta lopp. 64 kilometer härlig stig. Jag hade blivit lovad en naturupplevelse och jag såg så fram emot att få ta del av naturen, vara i den! Länge var det dock osäkert om jag skulle komma iväg. Det såg ut som om jag var den enda Västeråsaren…och att köra själv det törs jag inte efter ett krävande lopp. Men ju närmare tävlingsdagen vi kom desto fler ville springa och till slut var vi 10 stycken. 

Dagarna innan loppet kände jag mig så där lagom trög i kroppen…och springsugen samtidigt. Alltså precis som det ska vara. På loppdagen och minuterna innan start var jag supertaggad. Inte för att springa snabbt utan för att få vara med och uppleva. Kände mig priviligierad. Niklas säger alltid att jag ska springa med hjärtat – då kommer det att gå bra. Och jag kände redan där och då att idag var det en dag då hjärtat stod i fokus – och det skulle gå bra.

 Vädret lovade regn, regn, mer regn och så kraftigt regn. Hur mycket regn varierade mellan vädersiterna och över tid. Men rätt säker på att det skulle blir regn kunde man nog vara.

 

 

 
 
 

 

Loppet i allmänhet

Jag älskar själva upplägget för loppet. Hela leden är 64 km men du väljer själv hur långt du ska springa.
Från 7,1 km – 64 km. Du kan gå i mål vid varje vätskestaton som finns var 7-10:e kilometer. Och därifrån erbjuds skjuts tillbaka till start/mål-området. Ett lopp för alla och ett lopp med en helt fantastiskt service före, under och efter. Mat och dryck på vätskestationerna och möjlighet till drop-bag är utomordentligt bra! Fantastiskt bra!

Om jag ska gnälla på något är att jag inte fick någon medalj. Jag gillar att få medalj. Jag vill ha medalj.

  

Mitt lopp

Precis innan start var det uppehåll, nästan. Lite kyligt och jag valde att starta i korta tights (kjol), t-shirt med lösa ärmar. Redan efter någon kilometer åkte ärmarna av och åkte aldrig på igen. Innan start kände jag mig bara lycklig. Detta skulle bli så kul. Älskade höjdprofilen. Älskade att det nästan bara skulle bli stig. Älskade att jag hade möjligheten att vara just där jag var.

Sprang i väg i ett lugnt tempo. Ett mycket lugnt tempo…redan efter några hundra meter började det krypa i kroppen och när stigen kom blev jag frustrerad över att inte få springa som jag ville och drog på lite och skuttade vid sidan av stigen om säkert 30 löpare och hamnade till slut, som jag brukar, helt ensam. Kom ifatt Mia (som kom tvåa) straxt efter första vätskekontrollen men jag var starkare än henne och vi hade bara sällskap i ett kort tag. Synd för det hade varit himla trevligt att prata mer med henne, men mina ben ville springa iväg och jag lät dem göra det. Slås av det märkliga att inga andra håller det tempo som jag gör. Antingen är de snabbare eller långsammare. Efter ett tag kom jag ifatt en mindre grupp löpare och vi sprang sex stycken i ett glest led. Trevligt. Familjärt och inget regn. Och så var det i några kilometer tills vi trampade ni ett jordgetingbo. Fem av sex blev stungna och själv fick jag ett stick i vänster knä och hand. Det skulle visa sig efter loppet att det var ytterst få av de som startade som klarade sig helt. Det stack till som f-n men slutade göra ont redan efter några minuter. Jag hade tur :)

Straxt efter andra vätskekontrollen kom Kerstin ifatt (hon som bara skulle promenera….) Supertrevligt. Jag hade dock rookie-knutit mina skor som envisades med att gå upp hela tiden. Tror jag knöt om dem 5 gånger under loppet och vid tredje vätskestationen höll jag på att tappa min lilla gäng. Men i en uppförsbacke kom jag ifatt. Bestämde mig för att springa så mycket jag kunde i backarna – bra träning inför Fjällmaran och vertikala kilometern senare i sommar ….

 

 Foto: Kerstin Rosenquist

 

Efter ca 17 kilometer kom första riktiga höjden att besegra. Äntligen och jag älskade det. För om man få gå upp får man också skutta ner. Och jag älskar att skutta ner.

 

 Foto: Maria Frisk

 
  Foto: Maria Frisk

 

Så kom geting nummer tre. Fastnade i vaden och jag fick plocka bort den. Ont! Men bara i kanske 30 sekunder – sen hade jag glömt av dem. Skönt för mig!

Regnet tilltog och ibland var det halt. Vurpade till ordentligt på en bro och gled nerför någon häll. Bäst att vara uppmärksam. Ville ju springa alla 64 kilometer.

Efter gryga 30 kilometer kom vi till berget där man kunde erövra bergspriset och bli King och Gueen of the hill. Jag valde att bortse från detta och tassade och gick upp i lagom och rask takt. Kerstin bestämde sig för att ge priset en chans och tog den och blev Queen. Sen klev hon av och joggade tillbaka till målet. Tror hon klockade in nära 45 kilometer trots att hon skulle promenera lite bara pga av en envis halsont – bra promenad ;)

Fram till 35 kilometer var den lätta biten. Och där hade jag min drop-bag. Laddadee på med nytt vatten och plockade på mig lite nya gels och halsade i mig några deciliter resorb. De kommande 15 kilometrarna var extremt tekniska. Smal stig med mycket rötter och stenar som man inte såg för allt markvegetation. Detta lättades upp av brötig myrmark som i stora delar var ospringbar. Här var det inga snabba kilometrar. Och så öppnades himlen. Jizes vad med regn. Det rann om mig över allt. Flätan i bak var som en kran. Men jag kände mig hela tiden sjukt stark. Och lycklig att få vara där. Jag kände att om någon skulle slå mig idag så skulle hon bli tvungen att vara sjukt stark uppför och makalöst snabb utför. För idag älskade jag varje höjdmeter. Bergen var min vän. Längtade till nästa när det jag var på tagit slut. Benen var med mig och var hur pigga och starka som helst. Jag puttade i mig gele lite nu och då och salt en gång i timmen. Boostade med energisdryck , cocacola och blåbärssoppa på vätskestationerna och mådde som en prinsessa. Fick upp en ny gele, med kaffein. Vidrig. Den brände i munnen. När tacka vet jag nöt-creme. Mer komplicerat och dyrare än så behöver det inte vara. Fastande i myrmarkerna och gjorde några justa vurpor.

Jag hade velat fota under loppet. Med regnet som var närvarande under stora delara omöjliggjorde att jag tog upp mobilen. Annars hade jag proppat bloggen full av hjortron, orkidéer, öngsull, myrar, utsikter, tokigt branta backar, löpare, spänger…

 

 Foto: Maria Frisk

 

Vips så var det bara 14 kilometer kvar och jag närmade mig Hällefors igen, regnet upphörde och vid sista vätskekontrollen kom jag ifatt och om en löpare. Det var så roligt för det syntes på hela honom att han inte tänkte ta tjejdäng och inte heller förlora sin topp tio placering. Jag hade heller inte en chans att hänga på honom när han dundrade förbi i fem-tempo och mot mina 5.20 såg det ut som om han flög fram. Inte bara regnet hade upphört….för plötsligt var markeringarna av Silverleden borta. Jag var sjukt förvirrad och stod där som ett fån och försökte få rätt på mobiltäckningen. Gick inget bra. Efter en stund så kom en hjälpsam Hälleforsbo (tack snälla!!!) och visade mig till rätta. Några 100 meters extra löpning och ca 5 minutera total förvirring. Och så dog klockan. Tönt klocka som inte klarar några timmars löpning. Nä en ny klocka måste införskaffas. En riktig klocka!

Hade sub 7 timmar som i en liten ask innan felspringningen…trodde jag. Men med ett sista berg 3 kilometer från mål med en stigning så brant att det v ar klättring som gällde (galet) så blev kilometertiden hur lång som helst…men kul. Jag älskade det. Och jag kände mig starkare i kuperingen än på platten. När det blev platt tappade jag fart och så fort det var upp eller ner så sprang benen villigt.

Och samtidigt som jag kom ut ur skogen och ut på upploppsrakan så bröt solen igenom och det enda jag (ödmjukt) tänkte var ”and here she comes with the sun”. Känslan på rakan var magisk. Jag visste att jag hade vunnit och alla applåderade. Jag vara bara ett stort leende. Och det leende varar än idag en vecka efter. Jag njöt av alla 64 kilometrar. Och en seger kryddar glädjen. Och som det verkar så kommer jag tillbaka och njuter och leker även 2017. För i pris fick jag bland annat en start till nästa år. Och kan jag så kommer jag tillbaka!

 

 Foto: Anna Söderhjelm

 
 Foto: Pär Wiklund

 

 

Efteråt

Det enda jag kan beskriva det med är fräsch. Kunde hoppa upp på prispallen. Hade såklart lite träningsvärk dagarna efteråt, men inte mer än att det mest var ett skönt kvitto på en bra prestation. Inga skavsår och inga blåsor på fötterna. Men av sportbehån. Rookiemisstag nummer 2 med en bh med otäcka sömmar i ryggen som gav mig två härliga köttsår som brände duktigt i duschen. Vänsterfoten började ömma på söndagen och den ömmar fortfarande. Det är springbar men gillar inte vänstersvängar. Den blir inte sämre av löpning utan snarare bättre men smärtana är sådan att jag undviker det som gör ont. Gissar på något grinigt muskelfäste – men som sagt det går åt rätt håll. Benen pigga och huvudet likaså och jag har sprungit varje dag sedan loppet. Både långt, kort och kuperat. Härligt. Känner mig stark och i form. Det är en sköööön känsla :)

 

Sammanfattningsvis

Fantastiskt före, under och efter!

 

 

 

 

Race Report, när kommer den???

Om mig, Race Report / Permalink / 0

Det är bra väder. Sol och ganska lagom varmt. Jag är ute. Typ hela tiden. Solar. Springer. Cyklar. Promenerar.

Jag älskar ute. Och barfota. Och sommar i P1. När barnen kvillrar av skratt i vattenrutschbanan. Isbitsklirr i resorbglaset. Vattenmelon och jordgubbar.

RP får helt enkelt vänta till det blir dataväder.

 
Till top