Life of running

Lidingö bjöd på ett hejjdundrade höstväder. Klarblå himmel, sol och värme...men en hel del blåst - men å andra sidan går loppet i skogen så vinden störde inte alls.

 

Sprang med exakt samma utrustning som på BRR förra veckan minus keps plus solglajor.

 

Petade i mig en gel var femte kilometer och toppade med en extra mot slutet, Brorsan hade tipsat mig om att sno åt mig lite saltgurka och tugga lite på den och spotta ut och slänga ner en annan i sportbhn till senare (den glömde jag och det trillade ut en mycket platt och mycket varm liten gurka i duschen...). Kände att det var hur lungt som helst på energifronten.

Högg en mugg vatten på alla vätskekontroller utom en på mitten - drack en eller två munnar och slängde resten. Undantaget var sista stationen då jag faktiskt drog i mig nästan hela muggen - inga risker inför sista 5...

 

Det gick trögt, benen var tjuriga från start och efter 2 km hade jag ont i höger baksida, efter någon ytterligare även i vänster baksida och snart följde även vaderna deras exempel. Magen högg vid milen ungefär, men måste ha kommit av sig av att benen bråkade så den slutade hugga.

Det gjorde aldrig riktigt ont eller blev eller kändes värre i uppförsbackarna så jag körde på. Men jag kände inte heller att jag hade stuns i benen att trycka på det lilla extra heller...Gick faktiskt lite där det var som brantast i de tre sista backarna (Grönsta gärde, Aborrbacken, Karins backe) för att spara benen, inte dra på mig för mycket mjölksyra - å andra sidan gick jag fortare än de som sprang så där förlorade jag nog ingen tid...ja inte mycket i alla fall för egentligen är jag rätt stark i backarna men vågade inte riktigt idag.

 

Hade ändå ett ganska bra flyt i löpningen trots en enorm trängsel. Startgrupp 2 var inte lättare än 3 som jag hade förra året. Behövde inte gå i början men kunde inte heller under någon del av loppet springa obehindrat. Jag sprang om nästa 1200 personer under loppet varav över 200 sista 5 km. Min klocka visade över 400 m längre och det låter inte alls konstigt med tanke på mitt sicksackande...

På slutet blev jag nästan lite yrslig - men det är aldrig ngt problem så länge jag inte pressar hårdare då, det visar bara att jag ligger nära gränsen som sig bör.

 

Vågade inte titta på klockan efter 15 km, som jag passerade straxt under 1:15. Jag visste att jag kunde klara 2:30, men att det skulle vara på håret.

De fem kilometrarna mellan 15 och 20 km är rätt tuffa men sista milen egentligen lättare än man tror (tack Staffan för denna sanning) och jag hade en ganska skön känsla i kroppen, främst för att jag flöt om så många tror jag för om jag jämför med förra årets 2:33-nåntingresultat så sprang jag lite snabbare då.

 

Blev besviken när jag kom in i mål och såg att jag missat  sub 2:30 - även om det var ganska väntat. Man springer inte ett 32km lopp veckan innan ostraffat. Men kände samtidigt att jag var supernöjd med att ha persat med dryga minuten och med att ha levererat två så bra lopp med bara 6 dagars mellanrum.