The total race report

Kläder&sånt, Race Report, Tävlingar / Permalink / 1
Förberedelser
Veckan innan loppet var inte optimal på något sätt. Jag hade inget lopp på lördagen mentalt även om jag visste att det stod BRR i kalendern.
På måndagen sprang jag sista passet (dryga milen trail) och på tisdagen simmade jag. Onsdag-fredag träningsvila.
Matmässigt var det en katastrof. Onsdag-torsdag på fastighetsmässa. Mat jag inte alls kunde styra över och dessutom unnade jag mig ett glas vin, lite bubbel och en öl under dessa dagar. På mässan var det stå och gå som gällde en stor del av tiden. Frdagen på hemmaplan, men det var så mycket annat då att jag inte riktigt hann gå in i loppförberedelser.
Jag började redan i måndag att dricka lite rödbetsjuice. Skrev lite om detta i veckan som var. Det ska ju vara bra för prestationen. och i och med att det är ngt helt naturligt och inte ett pulver på påse tänkte jag att det är värt att pröva. Rätt mycket ska man dricka. Drack lite i måndags och tisdags och fortsatte sedan på torsdagen och drack ett sista glas på lördag morgon. Två flaskor ska man dricka upp. Jga fick inte ens i mig en. Det är ganka gott, men i dessa mängder blir det lätt övermäktigt. Kompletterade med en påse Vitargo +electrolyte på fredagkvällen (i vanliga fall brukar jag ta en påse på torsdagen och två under fredagen - men det vare sig hannas med eller koms ihåg i allt annat som var). På lördag morgon en portion Carbo loader från Maxim. Det jag gillar med Carboloader innan är att jag då vet att trots att jag slarvat med maten har hyfsade energiförutsättningar - och har jag skött mig med kosten åxå då kan man få en race-day på topp som jag hade på fjällmaran).
 
Utrustning under loppet (mulet, med mycket dimma, 12 grader)
Jag gillar att springa i keps om vädret är ostadigt, skyddar ögonen från eventuellt regn och sol, samt hindrar svett från att rinna ner i ögonen. Så det blev min nya North Face.
Salomontröjan köpte jag i somras och den gillar jag verkligen - dragkedjan är perfekt för att ventilera ut lite värme.
Korta tights gillar jag bäst att springa i - dessa är från Craft.
Har ofta på mig långa löparstrumpor på längre lopp. Känns skönt.
På fötterna Adidas Adizero Boost. Dessa har jag på alla lopp oavsett längd (förutom rena trail-lopp, men nu var det så torrt ute att de här fungerade även på de delar av banan som var i terräng).
Jag bar inte med mig någon vätska men däremot 6 stycken energi-"gel" från High 5. Tre med och tre utan caffein. Dessa är inte rena gels utan mer flytande - innehåller mindre energi men å andra sidan kan man ta dessa utan vatten. Gillar dem skarpt. Tog en gel var 5:e km. Och hade med mig en extra om jag hade behövt på slutet. Gelen hade jag sattt fast i ett gel-bälte (resårband med små resorhällor ).
Drack gjorde jag (denna gång endast vatten) vid varje vätskekontroll som fanns nästan var 5:e km.
 
Glad och inne för varvning  (Foto: Amanda Mannervik)
 
 
Loppet
Innan loppet fick jag skosnörehybris och knöt om skorna säkert 7 ggr (för löst, för hårt, för löst, för hårt, lite lösare...). Gick och nervösbajsade 3 ggr så att det inte skulle finnas en risk för att behov av toastopp skulle uppstå under loppet. På grund av snören och toaletter han jag knappt värma upp - en rent bedrövlig uppvärmning.
När starten gick låg jag först. FÖRST?! Vad höll alla på med. Min plan var att öppna i straxt under 4:30-tempo för att komma bland de första ut på stigarna som är i början av loppet. Men inte trodde jag att jag skulle vara först... Stigarna är min hemmaplan och här rann jag fram  - hade det funnits ett spurtpris hade det varit mitt. Ut på löpspårsträckorna mellan stigerna sprang två av killarna om, sedan en tredje, som jag sprang om igen på nästa stig-parti. När vi vände av längs svartån på väg in mot Västerås sprang även kille nr 6 om. Han och jag låg sedan med 20 m mellanrum ända till sista kilometrerna han kom in 1 minut före mig).
Förtsa varvet (av två 16,1-km varv) kändes löjligt lätt. Hade en av mina bästa miltider någonsin. Ut på andra varvet kändes det lite tyngre på de tekniska partierna och motluten kändes av lite mer. men ändå fräsch. Fortsatte med god marginal att hålla ett tempo under 5 minuter per kilometer. Insåg när det bara var 5 kilometer kvar - att detta kommer jag vinna om jag inte brakar ihop helt. Jag kunde då inte uppvinna mentalstyrka att pressa det sista - drömmen om en förstaplats var större. Unnade mig att halvgå i en tokbrant backe och trapp under Vallbybron upp till Rocklundaspåren för att inte dra på mig för mycket syra. Såg åxå att jag med marginal skulle klara även det tidsmål om 2:40 h som jag satt för mig själv. Så de sista tre kilometer bevakade jag mest position och höll uppe tempot runt 5 minuter/kilometern. Sista kilometrarna genom Rocklunda är de tyngsta - och här blev jag lite trött - men eftersom målet vara så nära skippade jag ändå sista gelen - behövdes ju inte, jag skulle ju ändå vinna :)
Detta är inget stort publiklopp vilket gör att man springer ensam under stor del av loppet. Efter 25 km, när det börjar kännas lite i kroppen fick jag börja jobba mentalt - men lite folk fanns det ute och de som var där bar mig många meter.
 
Resultat
Sträcka 32,2 km (20 miles)
Tid 2:37:54
Snitt: 4:54 min/km
Snittpuls:174 (fanns mao inte supermycket till att spela på ...)
Placering: 1 (3:52 min marginal till tvåan) Overall 7:a 
 
Efteråt
Jag ville skrika ut min glädje, gråta ut min emotionella "chock om tid och placering". Men hamnade i en segerintervju. Och bland lyckönskningar. Och i någon slag vakuum av overklighet.
High 5 har en typ av återhämtningstabletter med caffein som jag pulade ner två i en vattenfaska som jag fyllde med vatten.SUVERÄN återhämtning. Dyra men fantastiska. Brukar ta en efter de längsta långpassen eller om det är riktigt varmt ute och jag kört hårt.
Det bjöds på grillad korv efteråt. Jag hatar verkligen att äta direkt efter ett lopp. jag åt upp korven men det kändes som om jag skulle kräkas. Pillade sedan under en timmes tid i mig en raw-foodbar med cocos och chasew-nötter (först sen eftermiddag var jag hungrig och kunde äta ordentligt).
 
Känslorna
Redan under loppet anande jag att en dröm var nära att kunna slå in...Fick trycka bort dessa tankar för att kunna koncentrera mig på loppet. På slutet var det min målbild.
Hamnade i ett vakum direkt efter loppet och fick inte ut känslorna som jag brukade. Fick stanna på cykeln på vägen hem och gråta en skvätt. Tog även en omväg för att titta och hejja på dem som fortfarande sprang för att klara sina 50 respektive 100 miles. Hela dagen var lite overklig sedan. För mig var detta oerhört stort - för omvärlden aningens mindre. Mitt behov av bekräftelse för det märkliga jag gjort var enormt. Ville skrika högt "Idag var jag starkast - idag var jag bäst".
I de här lägena älskar jag sociala medier - här fick jag knarka i bekräftelse och navelskåderi, ohämmat. Njöt och njuter av varenda "like" och grattis-kommentar.
Mamma var vid målområdet från start till mål. Fantastiska Mamma som är så stolt över sina barn i våra allt mer krävande påhitt i tävlingsväg.
Man och barn kom också. Micke har bara sett mig springa under tre tidigare tillfällen. Han har inte intresset alls. Därför är det extra kul när han kommer - även om jag önskar att han kunde uttrycka lite stolthet över mina bedrifter.
 
Att uppfylla drömmen
Jag vann - men det fanns ingen prispall. Så 70% av drömmen är uppnådd - men pall-drömmarna finns kvar. Och jag ler när jag skriver - för det är skönt att det finns en dröm kvar, men lyxigt att få ha varit i drömlandet på besök.
 
Bosses LK
Min Pappa dog bara 50 år ung när jag var precis fyllda 21. Jag är inte med i någon klubb - eller springer för någon klubb. Tröttande på att bara fylla i stad eller lämna blankt i alla anmälningar så jag startade min egen klubb, som har 1 medlem i form av mig. Pappa hjälper mig framåt, men hindrar mig också eftersom jag blir lite emotionell av att tänka på att han är med mig. Så från och med nästa år blir det nog Westeras Trail Running Society.
Jag frågade även tidigare om Västerås Friidrottsklubb ville att jag sprang för dem och vad som i så fall gällde för anmälan. Fick till svar att de bara gällde de som de satsade på - eliten inom klubben (men jag tror de tänker om nu...få se hur jag gör då...När jag frågade visste de inte riktigt vem jag var eller vad jag presterade i min ålderskategori - brydde sig inte heller om att ta reda på det...)
 
#1 - - Kapybaran:

Bosses LK.... <3
Kram.

Svar: :-)
Patrizia

Till top