Jag borde vara glad....
...men det är jag inte. Jag har varit på ett fantastiskt löparläger utanför Barcelona och sprungit på Montserrat och i Pyrenéerna. Jag borde vara glad.... Jag borde vara fylld av energi...
Jag har sorg.... Mitt hjärta är kvar i Pyrenéerna. Resan med Paceonearth startade något inom mig. Jag gläntade på en dörr som de sedan öppnade på vid gavel...jag vet inte om den går att stänga igen. Det är ingen positiv känsla...Eller det skulle kunna vara om jag gick genom dörren och stängde den bakom mig. Nu står den där öppen - jag ser vad som finns på andra sidan men jag är inte där. Jag sitter bunden i en annan verklighet och vet inte om jag kan eller törs klippa banden helt eller tillfälligt för att följa hjärtat. Kankse anade jag detta och det är därför jag inte åkt iväg på något liknande förrut.
Under slutmiddagen fick jag frågan om vilket mitt nästa äventyr är om jag hade alla resurser som krävs....och vad jag då skulle göra och inte göra när jag kom hem för att äventyret skulle bli verklighet. Jag började nästan gråta under övningen - jag gråter nästan nu....det känns som ett stort hål i själen. Jag vet inte hur jag ska hantera detta, vad jag ska göra, om jag ska göra....
Om lägret ska jag skriva vid ett annat tillfälle. Alla känslorna måste få landa först.
Intressanta men förstås jobbiga reflektioner och tankar! Ja, det finns en vardag för alla såklart, en vardag som kan vara härlig men också tråkig och extraordinära upplevelser gör att vi ifrågasätter den. Du är i regelbundet i Åre med familjen, kan du där få mera utlopp för samma känslor som bergen i Spanien gav upphov till? Går det att kanske göra en resa till något bergslopp utomlands med hela eller delar av familjen, kombinera t ex semester med ett lopp, tänker t ex Trans Gran Canaria eller något liknande på ett trevligt resmål? Några tankar bara, ser fram emot mera text från veckan, såg härliga bilder på Insta! Pepp till dig! /Staffan