Life of running

Då var loppet löpt....

 

Jag hade en ovanligt soft inställning till det hela dagrana innan loppet. Det blev till och med ett glas vin kvällen innan. Insåg att det skulle bli en varm historia, speciellt med tanke pån att det i princip inte varit varmt tidigare i år så det skulle bli ett "långpass" med en kropp helt ovan för värmen.

 

Ladde upp ryggsäcken med 2 liter vatten och 10 st nötcreme och enrgigels. Inser igen att det verkligen är dags för en ny rygga - denna har varit mig trogen men den är rätt kass. Nu börjar jakten på en bra väst!

 

Valde mellan korta och långa strumpor men eftersom det är snäll terräng och ingen snårig stig blev det korta (ger ju en snyggare solbränna också :)  Solbränna var det också som jag borde har räknat med.... Glömde solcremen - sådär smart och bidrag nog till det som hände i slutet av loppet, men åter till det senare.

I övrigt så tog jag en trail t-shirt från salomon som är välbeprövad i ultrasammanhang och inte ger mig skav av ryggan. En Löparkjol av samma märke som är en riktigt darling - även den välbeprövad under förra året - en riktig hit! Dyr men fantastisk. Givetvis en keps och solglajjor. På fötterna ett par skor från Pearl Izumi av modellen N2 - en sko för lätt terräng som var med mig på Jättelångt förra året och som jag visste var perfekt för blandad miljö.

 

På morgonen åt jag gröt,drack kaffe och var, min vanan trogen, och bajsade sjuttioelva gånger. Sedan bussen till Enköping och en kort prommis till Enavallen.

 

 

Starten skulle gå klockan 10 och banan var 50+ kilometer lång (om man springer rätt....) och erbjuder underlag av en aning stig, lite mer skogväg, en hel del grusväg, en grusgrop, en åker-ich, och en stor dos asfalt och många, långa raksträckor då loppet till stor del går på gamla banvallen mellan Enköping och Uppsala. Målgång i Ekeby bruk.

 

I början är det gemensam start med en pacer som la tempot i dryga 6 minuter per kilometer ut ur Enköping. Behagligt. Kände direkt att det här kommer att bli en vaaaaarm dag. Det skulle visa sig att jag hade rätt och att sträckan hade väldigt korta partier av skugga...Första milen ramlade på och jag låg behagligt i ett tempo på 5:20 per kilometer. Tänkte att det nog var en rimlig hastighet med tanke på värmen. Kände tidigt att jag påverkades mer av värmen än vad jag någonsin gjort. Fyllde på med salt och drack, men kände att jag borde dricka mer men å andra sidan kunde jag inte heller få i mig mer än vad jag drack utan att det skvalpade runt för mycket. Ändå fick jag i mig 3-4 liter under hela loppet.

 

Efter fem kilometer ledes vi upp i en grusgrop - otroligt kul. Här var jag stark och glad. Älskar sådana hyss!

 

 

Efter 15 kilometer kom vi in på en behaglig skogväg, i skugga och i lätt nerförslut - här kunde jag trycka på i bra energi - såg en mysko uppochnervänd vägvisningsskylt som jag antog att någon vänt på för att jäklas eftersom att hela gänget på 15 pers framför mig fortsatte rakt fram. Det var ingen som hade jäklats...skyltar och banmarkeringar är till för att följas.... Det blev nästan 1 kilometer åt fel håll....Och det kan ju tyckas att 2 kilometer mer eller mindre kvittar när man ska springa 50...men huvudet är inställd på 50 och inte 53 vilket gör att det mentala får slita med att övertyga sig själv om att det inte gör något. Jag visste även att hoppet om ett topp-tre placering försvann, för 10-11 minuter skulle jag inte ha råd att förlora. Jag gav nog upp lite där och då...kände att det inte fanns någon riktig anledning att pressa tempot när det inte var någon idé...och varmt var det också. Sista kilometrerna in till Örsundsbro var mentalt tunga - skulle jag aldrig komma fram? Men så var jag där. Härligt! Nu kunde jag gå på andra halvan. Benen och kroppen var i ganska fin form - men mentalt fick jag jobba för att springa fortare än lufs. 

 

Bansträckningen är vacker - den går genom ett fint landskap och underlaget är varierande. Om man inte som jag blivit helt trail-frälst och älskar utmaningen och spänningen att springa upp på ett berg för att kolla utsikten helle se vad som finns bakom nästa krök på stigen så finns det mycket lite att gnälla över gällande bansträckningen - den är helt enkelt fin och varierande....men lite tråkig och erbjuder inga berg eller trollska skogar...men det är å andra sidan inte ett sådant lopp.

 

 

Värmen och felspringningen tog ut sin rätt och bråkade med min mentala styrka. Vid 40 sprugna kilometer var benen fortfarande fräscha men huvudet inte med, alls. Den där som satt på ena axeln och ifrågasatte alltihopa var ganska högljudd och jag hade full sjå med att få tyst på hen. Jag hade precis läst ut Rune Larssons nyaste bok "Löparglädje" och dessutom lyssnat på possen "Unika människor" med Jojje Borsén där samma Rune var gäst. Inspirerad av Runde tänkte jag att jag testar ett av hans ultra-tips; att när kropp och knopp vill sakta ner så öka istället farten. Och jag måste säga att det fungerade. I flera kilometer....men sen kunde jag inte lura den där högljudda på axeln mer, lite illa mådde jag åxå av allt vatten jag drack. Och dumt nog hade jag inte heller någon solcreme...jag VET att man MÅSTE smörja in sig innan lopp i sol-och-värme för det tar en massa energi att hantera solbrännan annars - men nu hade jag glömt det...dumt!

 

VId 43 kilometer kom den västa mentala svacka jag någonsin haft - den höll i till kilometer 50. Sedan var jag framme i Uppsala och på den sista delen av banan som leddes på en underbart fin skogsslinga, i skuggan. Ny energi infann sig...ända tills jag kom ut på den sista kilometerna cykelväg under solens obevekliga värme. Men sen var det mål. Klockan stannade på 53 kilometer och 4:57 h (den oficiella tiden blev 5:01h).

Inte alls nöjd med farten. Inte alls nöjd med huvudet. Väldigt nöjd med att benen var pigga hela tiden. Men nöjd med att lägga in 53 kilometer på kontot - bra för framtida lopp.

 

Dricka vatten, äta salttabletter, dricka resorb, snabb avduschning och sedan leta vägen fram till bussen och tillbaka till Västerås. Fötterna och benen var lite ömma och stela men rätt pigga ändå. Ju mer saltet och resorben fick komma kroppen till godo desstor fräschare blev jag. Och hade, om tiden funnits, gärna stuckit iväg på en MTB-tur när jag kom hem.

 

Dagen efter är jag oförskämt fräsch. Lite träningsvärk i höfterna och i ryggen (måste bära mer ryggsäck och öva upp inför kommande lopp). På eftermiddagen stack jag iväg på ett kort (5,6 km) barfotatass i skogen. Inget klipp i uppförsbackarna, men det jändes okej att inte ha det. Tyckte när jag komit runt att det kändes kort och hade det inte varit för att jag skulle kolla på äldsta dotterna fotbollsmatch hade jag tagit ett varv till.

 

 

 

Vad är min slutsats efter detta lopp?

 

 

Skulle jag önska något av arrangörerna för att göra detta mycket trevliga lopp ännu bättre är att markera den luriga högersvängen bättre där vid 17 kilometer samt att skylta lite mer efter Örsundsbro. När huvudet och kroppen börjar bli trött vill man ha någon hint om att man är på rätt väg även om det bara är rakt fram hela tiden. Och nu var det ju första gången med värme - men jag saknade baljor att kunna kyla av sig lite i - doppa en keps, skopa över sig kallt vatten.... Å andra sidan är det en ganska osupportat lopp med den charm det innebär....

 

Och slutlligen; väl löpt ni andra Västeråsare och alla andra som genomförde loppet - imponerande insatser i värmen!