Life of running

Jag blir så oerhört less på min, delvis, korkade omgivning. Lovar att de allra flesta av er har varit med om detta.

Jag blev förkyld, inte jättesjuk, rätt pigg men bacillerna for runt i kroppen och satte sig lite i halsen och lite i luftrören och slutligen i bihålorna. Jag tränade såklart inte under den här perioden. Jag är dels vuxen och har erfarenhet, dessutom är jag en hyfsat intelligent person så jag vet att det inte är smart att träna med infektion i kroppen. Alltså gör jag inte det. Tränar alltså. När jag är sjuk.

Sen blev bihålorna värre. Det började blöda och jag gick till doktorn och fick medicin (antibiotika, kortisonspray och rinexin). Och rådet att inte träna under 10-14 dagar.

Det är då det händer. Omgivningen vaknar och har en analys om varför jag blev sjuk… Och med tanke på att jag så sällan är sjuk, max en gång per år, så det är klart att det MÅSTE HA MED MIN TRÄNING ATT GÖRA. Jajjamensan, givetvis så beror det på att jag tränar mycket. Givetvis blev jag förkyld med bihåleinflammation denna enda gång per år för att jag träääänar. Att de där andra jepparna runt mig har precis glömt bort sina egna 6 förkylningar per år och alla timmarna som deras arslen möter sofftyget. Jag måste ju vara en sån där träningsnarkoman eller nå´t. Såklart! Det blir nu helt legitimt att diskutera, värdera, kritisera och analysera mitt val av livsstil. Självinsikt saknas helt. Givetvis är min livsstil som resulterar i en enda förkylning per år myyyyycket sämre än deras….. ofta en livsstil med nästan avsaknad av träning, övervikt och sex förkylningar och en influensa per år.

Då gör jag misstaget…jag säger att jag kommer träna lite lugnt när jag känner att kroppen är frisk. Då kommer föreläsningen om hjärninflammation, hjärtproblem och mitt problem med måttlighet och för lite möte mellan arsel och soffa. Jag försöker påminna vederbörande om att jag är hyfsat intelligent och en ansvarstagande vuxen och att jag inte är vare sig helt korkad eller saknar erfarenhet.

Då gör jag nästa misstag…jag försöker förklara att det där med att träna och inte träna är personberoende och beror på vilken nivå man hade innan och att jag när jag känner mig frisk kan träna lite lugnt och försiktigt…. Då drar föreläsningen med träningsnarkomani, hjärtmuskelinflammation….. och jag försöker för döva öron påminna om att jag varken är fem år eller korkad….

Och jag får ett starkt behov av att på samma sätt som de kritiserar mitt val av livsstil, i all välmening förstås, ifrågasätta deras val av livsstil, också i alla välmening förstås….men det gör jag inte….

Antar att många av er andra varit med om något liknande?