Life of running

Dagen efter loppet är mitt ben inte övertygad om att 44 kilometer och 2100 höjdmeter var en god idé. Men å andra sidan känns det inte skitilla heller...och det är ju bra.

 

Agnes är superpepp på att springa kvartsmaran nästa år och vill ut och springa. En mil för förtsa gången. Med  mig. Och hur stel jag än är kan jag bara inte neka henne det. Vi kommer överen om en runda på nästan 11 kilometer som går först upp, upp, upp och sen i kuperad terräng över tre myrar för att sedan hämta hem höjdmeterna på hemvägen igen.

 

Mina ben kändes som stockar men det gick bra och framförallt är det kvalitetstid med stort K att springa tillsammans med Agnes. det var rent njutning. Och hon var så himla duktig och blev ännu mer pepp på att ta sig an Välliste på 2017 års kvartsmara.

 

Under löpningen mjukades benen upp. Efter löpningen gick de under någon timme tillbaka till ännu mer stock-känlsa. För att inte prata om vänster underben... Men efter en promenad vid tennforsen kände jag mig stark igen....däremot kände jag att det kom något smygande i halsen.... Jodå dagen efter var förkylning och halsont ett faktum...och än håller det i sig...men löpvila är ju bra...har jag hört... :(