Motivation
Direkt efter Ultravasan var jag taggad som f-n. Nu jäklar skulle jag krossa på Sörmlands Ultra (SUM) 10 oktober....
men...
Jag känner mig inte lika taggad nu...Jag är fortfarande nöjd och oerhört stolt över Ultravasan (även om den börjar blekna och jag minns den som en ljuv dröm).
Jag vill fortfarande springa, men är inte motiverad till att nöta de där långa långpassen, eller att driva upp tempot. Utan mer lite mysig prestigelös löpning. Eller MTB lika gärna. Känner liksom inte att SUM är så viktigt längre. Funderar på om jag verkligen ska springa....
Helt nya tankar för mig och jag vet inte ritkigt hur eller om jag ska bejaka dem. Så jag gör lite både och. Tvingar ut mig på lite längre (men inte jättelånga) pass och en del lite snabbare men byter gärna pass mot MTB...
Hur jag ska göra den 10:e? Vet inte. Kankse jag avgör dagen innan...
Tänker att det kanske är lite sunt också. Sunt att tävlingen inte etyder mest att det inte gör något om övriga livet får ta överhanden....
Säsongen har ju varit lång och jag tycker inte det är så konstigt att sådana tankar dyker upp just nu. Förra året tävlade jag ganska flitigt, för att vara jag och när det blev dags för Vintermaran i november kände jag verkligen för att sätta punkt för tävlingssäsongen och såg väldigt mycket fram emot en period med lite lugnare träning. Det var dock en skön känsla att fullfölja loppet och gå i mål och verkligen känna på upploppet att "nu sätter jag punkt för tävlandet för i år".