Race Report Peak Vertikal K
Den andra augusti antog jag utmaningen att så snabbt jag kan springa från Åre torg till Åreskutans topp. Dryga 1 000 höjdmeter fördelade på 5,6 kilometer. Peak Vertikal run.
Jag vaknade på morgonen med en helt genomtäppt näsa och en vänsterbihåla i uppror. Inte riktigt vad jag hade tänkt mig i kombination med att jag under våren inte heller ha fått till så mycket backträning som jag hade tänkt mig. Det släppte lite i näsan under dagen och jag bestämde mig ändå för att köra.
Vädret på torget var ljummet och jag tog min standardloppoutfit; salomonkjol, salomon tischa och långa strumpor. Eftersom mina innov8 är så slitna och helt saknar dubb i fram så blev skovalet Salomon Fellraiser (ett riktigt uselt val skulle det visa sig) med nya fina dobb som skulle ha finfint grepp i banans branta och leriga partier.
Jag värmde upp i två kilometer i ett mycket lugnt tempo för att få upp lite grundvärme i benen. Borde säkert ha gjort några kortare backruscher men motivationen fanns inte.
Vi var inte många tjejer på startlinjen, 24 stycken, och många av dem riktigt vassa backlöpare. Eller vad sägs om Ida Nilsson, Yoie Balboa och Emmie Collings…. Jag kände snabbt att om jag inte kommer sist så är det en bedrift. Nej förresten jag var faktiskt direkt orolig över att faktiskt komma sist...och för min fåfänga skulle det kännas riktigt, riktigt illa. Får nästa ångestklump i brösten nu med av bara tanken.
Starten gick och jag drog i väg upp i trapporna och upp i backen. Kände mig stark. I exakt 2 minuter. Det blev liksom jobbigt direkt. Vid första klättringen, efter kanske 50 hm undrade jag på riktigt om jag var rätt funtad i huvudet som gett mig bin på detta…och det innan vi skulle springa upp till VM plattån. Sträckan upp till plattån är löjligt brant och att springa där är fysiskt omöjligt. Det gäller liksom att försöka gå-skutta så snabbt man kan. Där blev jag omkörd av tre tjejer och jag förbannande bihålor och utebliven träning. Märkte även att jag som tycker att jag är stark när en backe tar slut och kan börjar springa på bra direkt inte alls låg i klass med tjejerna framför mig…de var helt enkelt mer rappa i benen. Och tyvärr kan jag inte riktigt bara skylla på åldersskillnaden mot de andra utan måste inse att det fattas träning om jag vill vara bättre.
Det var sjukt tungt och sved i benen av mjölsyra. Det är svårt att förstå innan man har testat hur tungt det är. Det är liksom vidrigt och kroppen skriker sluta samtidigt som det är lite härligt samtidigt som ifrågasättande tankar om varför dyker upp. Men rätt som det var så var jag framme vid Hummelbranten. Det var den absolut bästa delen av banan. Tyckte jag. Här var det klättring på stegar och med hjälp av rep för att vi skulle kunna ta oss upp i lersörjan. Här var jag starkt och kom ifatt tjejen framför mig. Tyvärr vägrade hon att gå åt sidan trots att jag var uppenbart snabbare än henne i detta parti, så här förlorade jag några minuter. Men när vi kom upp på Hummelplattån drog hon ändå ifrån lite grann. Mina ben var stumma som stockar och trappan upp för svartberget var sjukt tung. Hade liksom ingen stuns i benen alls. Väl uppe på svartberget så börjar kalfjället och leran ersattes av sten och berg. Temperaturen hade sjunkit rejält men det var mest skönt eftersom den första biten hade varit en svettfest.
Klättring upp för Hummeln
Jag har under åren haft några DNS i lopp jag anmält mig till, men sen inte kunna delta i av olika anledningar. Men hittills har jag inte haft någon DNF. Ville inte ha någon DNF nu heller utan bestämde mig mot bättre vetande att försöka ta mig upp i alla fall. De följande 100 metrarna tog overkligt lång tid. Jag försökte hoppa på ett ben och använda högern så lite som möjligt. Om jag frös innan så frös jag mer nu än vad jag gjort någonsin i hela mitt liv. Tårarna rann av smärtan och jag förbannade att jag inte skulle klara mitt mål att komma upp under timmen och att kunna ge tjejerna framför en match. HELVETE, FUCK, SKIT. I ryggsäcken hade jag den obligatoriska utrustningen med mössa, vantar, långärmad tröja och vind-å-vattentät jacka. Tänkte att jag inte ville stanna för att ta på detta för att då eventuellt tappa en placering. Idiotiskt tänkt! Som om det vid det här laget spelade någon roll?!
Hur jag lyckade ta mig upp är en gåta, men upp kom jag på 1:07:07. Och jag ser glad ut på korten men det är en sanning med modifikation. Jag var tacksam för att det var över. Kunde inte njuta alls utan kände bara ångest över att jag redan nu visste att jag skulle behöva ta mig ner till kabinen igen. Stapplade in i toppstugan med ett ben som värkte allt mer och drog av mig tröjan för att sätta på mig kläderna i ryggan. Oj vad jag var tacksam för dessa kläder nu. Lovade mig själv att aldrig göra om detta. Det var inte kul någonstans; kallt, ont och bara jävligt. Och nu skulle jag behöva ta mig ner från toppen. Jag fattade inte hur det skulle gå till. Jag skakade i hela kroppen och var rädd.
Vägen ner till kabinen var överjävlig. Jag hade sjukt ont och det gick ännu långsammare än vad det tog upp. Och jag frös. Och jag var rädd. Sikten var noll och jag var ensam och det var halt. Tänkte att om jag halkade igen så skulle ingen se mig. Var faktiskt nära att ge upp. Att bara sätta mig ner och skita i alltihopa. Men även om det kändes som om det aldrig tog slut så tar det ju slut till sist och jag var nere vid kabinen.
Jag var förvånad då och jag är fortfarande förvånda över att arrangörerna lät oss ta oss ner så lättvindigt från toppen. Det borde ha varit ett krav att ta sig ner minst två och två ifall det skulle hända något i stormen, regnet och dimman.
Väl i kabinen ner så smärtade foten och benet något oerhört. Jag skakade i hela kroppen av smärta och kyla och jag ville verkligen inte befinna mig bland alla dessa människor i det skick jag befann mig i. Kände mig liten och ynklig och samtidigt skämdes jag över att jag grinade. Eller nej egentligen inte. Jag hade velat att någon frågade hur det var med mig. Att jag hade fått en kram och lite tröst. Någon som sa att det var okej. Kände mig otroligt ensam.
Och ingen medalj heller. Hatar lopp utan medalj. Jag vill ha medalj! Jag vill ha det fysiska beviset på att jag varit duktig.
Att ta sig hem var vidrigt. Väl hemma blev det vaaaaarm dusch, smärtstillande och ett glas vin. Började känna mig som människa igen. Benet insåg jag skulle vara i allt annat än i form för en Fjällmara om 4 dagar. Skit åxå. Men life is life.
Det lustiga med lopp hur jävligt det än är under och efter så dyker det ofta upp en lust till revansch. Och jag började redan smida träningsplaner för det kommande året för att stå bättre rustad inför 2017 års vertikal. Jag kunde konstatera att jag behöver några skillnader
1) skoval
2) mer backträning och starkare ben - utfall, hopp och annat stärkande…
3) vara mer förberedd på att vädret kan vara övervidrigt och att inte bli närmast chockad av det.
Jag har ju inte riktigt det där tävlingstänket och skiter, ärligt talat, i om jag blir sist.
Men förstår frustrationen över överjävligt väder och skada!
Låter mycket märkligt att de lät dig ta dig ner ensam, om de såg hur du haltade?? :-(
Grymt kämpat!
Tycker du ska vara galet stolt!