Life of running

Jag är en ambitiös person. Jag gillar att prestera, ställer höga krav på mig och sätter höga mål. Inte mål som är omöjliga att nå, men som är rejält utmanande. Mål som jag vet att jag kan nå, men som kommer att kräva mycket av mig för att nå.... och så är jag en tävlingsmänniska....

 

Detta är en fantastisk egenskap. Om den används rätt. Jag presterar, kommer framåt, når mål.

Det är också en egenskap som gör att jag ibland glömmer bort det djupare "varföret".

 

Detta har bl a inneburit att jag på relativt kort tid lärde mig att crawla och lärde mig att göra det hyfsat bra. Det var min komplementsträning och jag trivdes bra och kände mig lite hög av att jag som 37-åring lärde mig något helt nytt. Tre år senare har jag tagit en obestämt lång paus - jag började jämföra mig själv med dem som faktiskt hade simtränat som unga, tränade simning flera gånger i veckan, de som tränade till triathlon...jag började känna press som jag inte kunna leva upp till, jag ville vara någonstans som jag inte klarade av med den insats jag var beredd att lägga på simningen....och simningen blev inte rolig....Jag klarade inte längre av att bara v ara där. Jag simmar lite ibland, kanske på sin höjd en gång i månaden...men själv. Då är det roligt - finns ingen där att jämföra mig med. Jag kan känna mig duktig...för att jag är det...och jag kan känna att det är good enough.

 

Detta för mig innebär att jag under 2015 har tagit mig till en nivå i löpningen som jag inte hade en aning om att jag kunde... Jag tar reda på vad jag borde kunna klara av, lägger upp träningen därefter och försöker ta hand om mig emelanåt så att kroppen håller. Ju längre lopp och ju svårare förutsättningar under loppet (väder och traumatiska händelser) dessto mindre press kände jag på mig själv att prestera på loppen och så har det gått bättre än jag vågat drömma. Nu är det 2016...jag vet vad jag kan...vad jag gjort...och jag gör det gärna igen. 

 

2016 är en utmaning just därför...Jag måste komma ihåg att jag löper för njutningen och upplevelsen, för den personliga utmaningen. Löpningen är min ventil och min njutning...inte det som ska lägga mer krav på axlarna. Visst, alla pass är inte kul...men en del pass måste göras för att det ska vara njutningsfullt att ta sig an utmaningarna.

 

Januari och februari är inte ultimata kul-löpningsmånader...även om jag kan finna sadistisk njutning i det riktigt jävliga. Kylan, mörkret, snön ger krydda...men ger även motstånd. Det går inte fort att byta om när alla sjuttioelva lager kläder ska på, först fryser man, sen svettas man. Så stannar man och tar ett kort med et vacka januariljuset och det blir det kallt igen, Telefonen dör av kylan. Sjuk blev jag och luftrören tog stryk. Fort går det inte att springa när rörelsen hindras av kläder och andningen av mask (som jag blev tvungen att köpa för att skydda mina efter-flunsa sköra luftrör). Men ändå njuter jag...oftast. Försöker att nu ställa lite mildare krav på mig själv ang veckodistans...att få vara lite mer spontan. Att kanske springa ett kortare pass än planerat och i stället träna styrka innan. Satsa på intervallerna med friidrottsungarna istället för att mesa då och sedan springa 15 km efter träningen. Att skippa 13 kilometer löpning för att istället simma en timme när yngsta är på simhopp....

Försöker att ta det lite på kul nu, att vara lite spontan, att vara lite flexibel, att göra lite annat. Men det är tufft mentalt - tänk om löpningen blir lidande...fast jag vet också att det nog är  tvärtom...jag kommer att ha igen det i april....Jag kommer att vara grym och i grym form 2016....