Race Report AXA Fjällmaraton

Om mig, Race Report, Tävlingar / Permalink / 2

44 km

2 100 hm

5:18:22 h

 

Natten innan tävlingsdagen som jag som en kratta. Det brukar aldrig hända. När klockan närmade sig halvtvå hade sömntåget fortfarande inte kommit…. Faktiskt blev jag ändå inte stressad eftersom jag hade sovit så bra i en lång period innan. Dessutom vet jag efter Ultravasan där klockan ringde 03:00 samt rent vetenskapligt att en natt med dålig/lite sömn inte påverkar resultatet dagen efter.

Klockan ringde 5:40. Då tuffade givetvis sömntåget för fullt, men det kändes ändå helt okej. Vad som inte kändes helt okej var mitt ben. Jizes, stelare än dagen innan. Hur skulle detta gå? Ja, ja skisamma ni tänkte jag i all fall starta.

Hade gått om tid på morgonen att käka min chia-pudding och dricka mitt kaffe. Chiapudding med banan, frukt, bär och nötter är välbeprövad lopp-frukost för mig och den har hittills fungerade finfint. Men det viktigaste av allt; gott om tid  för att bajsa :)

Vädret verkade bli perfekt. 17 jämtlandsgrader (att jämföra med minst 22 Västmanländska grader) och växlande molnighet.

Klockan 07:10 satt jag i bussen som skulle ta mig från Åre station till starten i Vålådalen. Jag blir givetvis hysteriskt kissnödig och transporterna 50 minuter var inte direkt avkopplande. Väl framme blev det kiss och bajs, nummerlappsuthämtning, skosnörning, kiss, skosnörning, kiss och en lätt uppvärmning.

Såg Miranda vid starten men vågade inte gå fram och hälsa. Skulle känna mig fånig. Hon är så offentlig och jag bara jag och även om jag så väl vet vem hon är så är ju chansen att hon har koll på mig även om vi har haft lite, lite kontakt via sociala media. Vid starten hälsade jag även på Anna och hennes duopartner Pia (som tyvärr fick bryta sen pga av en elakt stukad fot efter 7 km) samt Rickard och Jonas och några fler. Alltid kul att snickesnacka lite innan ett lopp då jag själv är avslappnad :). Blev även förvånad av att det kom fram en tjej som jobbar för Träna och kände igen mig. (tyvär klanatde jag mig och frågade inte vad hon heter... typiskt mig). Vad är oddsen för det liksom?

 

 Peppad för start

 

Starten gick och det kändes okej. Eller mer än okej – hade en känsla av stark, snabb och snygg…men även av ödmjukhet. Att idag var jag här för att njuta, absolut ta i och göra ett bra lopp, men inte för att TÄVLA utan mer genomföra ett bra lopp och ta mig tid att njuta av vyerna och miljön. Kände mig rätt okej i benet, men stel. Tänkte att det skulle försvinna efter några kilometer. Min öppningstaktik blev att springa lite fortare än vad jag egentligen ville uppför de inledande 6 km grusväg innan stig och spänger tar vid för att inte hamna i onödigt mycket stillastående kö innan fältet funnit sina positioner. Det fungerade hyfsat bra. Visst hamnade jag i kö, men inte i så jag blev jättefrustrerad. Men lite frustrerad. Försökte springa om vid sidan av några spänger, men det var nästan omöjligt och definitivt för energikrävande. Det visade sig ganska snabbt att mitt ben inte var okej…alls. Den skadade vaden fungerade, men inte tillräckligt bra. Blodansamlingen stoppade uppenbarligen blodtillförseln till fot och ben vilket gjorde att foten domnade och vaden blev otroligt trött (till skillnad mot den andra vaden som inte var trött alls) och gjorde att jag inte kunde hålla det tempo som jag egentligen orkade. Påminde mig om att jag skulle njuta och uppleva och tog fram kameran och tog lite kort istället och var samtidigt väl medveten om att jag troligen skulle behöva bryta när jag kommit nerför Ottfjället. Men någonstans uppe på Ottfjället släppte domningen och jag bestämde mig för att ta mig i kast med nästa fjäll också. Någonstans uppe på Ottfjället skuttade Miranda om mig. Blev lite förvånad eftersom jag trodde hon skulle vara lååångt före mig redan nu. Efter att ha följt hennes säsong i sociala media trodde jag att hon skulle vara mig helt överlägsen, men tänkte sen att det kanske är jag som är i bättre form än vad jag tror. Eftersom jag inte är en vän av Jante så bestämde jag mig för att jag är jäkligt duktig och får ut rätt mycket av mina 40+ ben trots (eller kanske på grund av?) familj, fritidsaktiviteter och ett heltids skrivbordsjobb.

 

 Försökte fånga fjällmagin men det blev mest visst mest flåsande Patrizia :)

 Kan för mitt liv inte begripa varför en del kort envisas med att lägga sig på sidan hur jag en gör? Lite lutande fjälllöpning kan jag då bjuda på...

 

Efter bara någon kilometer var jag ifatt Miranda och låg i rygg på henne nerför Ottfjället. Det visade sig att hon visste vem jag var och vi små pratade en stund. Så skulle loppet sedan fortsätta – antingen låg jag i rygg eller några 100 meter bakom henne eller så var det hon som låg bakom mig. Lekte med tanken på att vi skulle vara ett farligt duo-par eftersom vi uppenbarligen var växelstarka men ändå jämna….Påminde mig dock om att nästa år blir det inget maraton för mig. Jag ska göra något oerhört mycket större. Jag ska springa kvartsamaran med Agnes, min 11 åriga dotter. Ryser när jag skriver det. Jag är så förväntansfull. Det ska bli en fantastisk upplevelse. Vet inte om man kan springa kvarten som duo. Om det går så gör vi det – annars springer vi tillsammans utan att vara ett lag.

Mittenpartien på loppet, över Hållfjället, är den tristaste delen av banan. Stigen upp går i en skog som aldrig tar slut och stigen är så rotig och stening så att det är bitvis är ”omöjligt” att springa trots att lutningen egentligen är okej. Sen är liksom inte fjället så mycket berg som de andra två. Efter Hållfjället passerar man Ottsjö och där finns det visserligen en makalös publik men efter att ha sprungit några timmar i fjällmagi är asfalt och grusväg inte det som kittlar upplevelsenerveren.

 

 Nerför Hållfjället är det rejält grisigt. Detta är dock ett av de snällare partierna. På många ställen klfsar man i lera upp till mitt på vaderna.

 

Benet kändes typ okej. Jag kunde inte ta i med högervaden utan fick kompensera med vänstern – snedbelastningen började kännas i vänsterfoten och vänsterhöftböjjaren. Men hade jag nu kommit upp för två fjäll skulle jag väl kunna ta mig uppför ett till!

Efter vätskekontrollen vid 33 kilometer lämnade jag Miranda bakom mig, trodde jag. Såg henne inte alls…och jag försökte att ligga på lite – det är ju alltid kul att plocka en placering. Kom ifatt en tjej till, men hon visade sig vara superstark och bara varit inne i en liten period av lägre tempo. Hon drog ifrån mig så snart jag hade passerat henne och även om jag var en bättre nerförslöpare så drog hon ifrån mig igen när backen planade ut. Försökte att få ut lite mer tempo ur benen de sista 4 kilometrarna men vaden så vänligt men bestämt stop. Miranda kom ifatt och drog om, tänkte svara upp till tempot, men vaden påminde mig om att vi kommit överens om något annat och jag påminde mig själv om att dealen mellan mig och benet från början var ett uppleva ett lopp och inte TÄVLA. Och för första gången i min lopp-karriär kändes det inte det minsta surt att bli omsprungen. Jag var liksom nöjd ändå. Placeringen hade ingen betydelse – min insats efter de förutsättningarna jag hade för detta lopp var jag rent ut sagt SKITNÖJD med.

Kom i mål som 16:e dam på en tid straxt över 5 timmar och 18 minuter med en vetskap om att jag med ett friskt ben hade kunnat pressa ner den tiden åtskilliga minuter.

 

 

 Målgångsselfie ihop med Miranda

 

 

Lärdomarna från loppet är:

1)      Jag är mycket stark nerför – faktiskt starkare än flertalet som höll till på dessa berg denna dag.

2)      Jag är i ganska god form för att springa i böljande terräng – hade ett fint flyt som jag inte kan anmärka mycket på.

3)      Mitt energintag med nötcreme i ryggan, någon bananbit där det erbjöds, en till två muggar coca-cola eller sportdryck på stationerna och rejält med vatten dess emellan kombinerat med en salttablett i timmen fungerade hur bra som helst. Jag hade inga egentliga dippar alls.

4)      Kolla alltid att behållaren för salttabletter är fulladdad och tro inte att den är det. Tur att jag hade lagt två extra i en fick för i röret fanns bara en….Tur att det fanns saltlakrits vid någon av vätskestationerna…

5)      Jag behöver träna mer backe. Jag är stark men inte så stark som jag skulle vilja vara. Och jag kan inte skylla ifrån mig allt på vare sig ben, vertikalen eller MTB-cyklingen dagarna innan. Det var helt klart här jag tappade jämfört med mina medlöpare.

6)      Fjällopp är magiska.

7)      Ultror i terräng är magi. Löpningen är fantastisk. Löpningen blir aldrig monoton. Medlöparna är trevliga. Och för de allra flesta står upplevelsen och den egna utmaningen i fokus före vassa armbågar-komma-först. Det är pepp överallt och från alla!

8)      Jag är supernöjd över min egen insats; som prestation, som upplevelser, som min mentala inställning. Jag tycker helt enkelt att jag är ganska bra :)

 

Hade gärna velat visa lite fler kort, men tyvärr verkar jag inte ha fastnat på något av de kort som AXA Fjällmaraton har tagit och lagt ut på sin fb-sida :(

#1 - - Åsa:

Det är dags att prova Schweiz nu! Större berg, ännu mer magiska vyer ;) 2018 planerar vi att åka ner igen. Haka då!

Svar: JAAAAAAAAA. Vill oerhört gärna. Vilka datum lägger jag in i kalendern?
Patrizia

#2 - - Ebba :

Åh vad roligt att läsa! Du är ju helt enkelt grym! MYCKET Imponerande med en så bra tid med bara ett fungerande ben!
Tack också för kommentaren inne hos mig. Din bloggpost ger mig hopp, ävenom jag springer i en helt annan liga (skulle bara kunna drömma om att eventuellt sikta Miranda Kvist under ett sånt här lopp!). Grattis till en fantastisk prestation!
/Ebba


Svar: Tack! Alla vi som springer ultror är hjältar :)
Patrizia

Till top