Uppfylld av....mig
Med ganska taskiga förutsättningar. Egentligen. Ställde jag i mig på ett långpass i dag, på morgonen.
Gårdagen tillbringades mestadels ståendes i en friidrottshall som förälder och som tränare och som tränarförälder. Från klockan 11 till klockan 20:15. Matintaget var sådär. Och som avslutades hemma med innehållet i en halv kebabrulle (äter inte gluten) och massor av smågodis. Sov taskigt (vetemjöl i såsen?). Vaknade innan sex men småsov sedan fram till klockan ringde halv sju. Lite ur slag minst sagt.
Agnes gör en avgörande fällning över mållinjen. En fällning som gjorde henne till heat-segrare och med i A-finalen på 60m.
Straxt efter sju var jag utanför huset, löparklädd invänatdes gps-signal och med chia-pudding i magen.
Tröööögt i benen. Kände mig hungrig, bajsnödig och kissnödig redan efter 400 m. Efter 8 kilometer kändes det fortfarande inte bättre. Bestämde mig ändå för en lite längre runda än vad jag första tänkt. Efter ytterligare 400 m var det helt enkelt bara ett måste att stanna och gå in i en skogsdunge för att lätta på barlasten (evetuellt är detta mer än vad en del vill läsa...)
Och hej vilken skillnad. Nu kändes livet lättare och snart fick jag den här vyn. Som att springa rakt in i en akvarell. Skultuna kyrka visade sig från sin bästa sida.
Sen blev jag tvungen att kissa igen. Och äta min energibar.
Nästan 29 kilometer blev det innan jag öppnade dörren hemma. Det är här jag blir uppfylld av mig själv och fachinerad av min egen förmåga. Att faktiskt med dåliga förhållanden (sömn och mat) på lite trixigt underlag (nysnö/halt...) avverka nästan 3 mil utan att fundera speciellt på det. Utan att bli speciellt trött och sliten. Det är coolt. Tycker jag.
Grymt!! Bra jobbat!!